Författararkiv: Maria Larsson

Om Maria Larsson

Fackboksförfattare och journalist med agronomexamen i botten. Dessutom ordförande i Uppsala författarsällskap.

Kritiken är död – leve kritiken!

Moderator och panelUnder debatten i måndags livetwittrade jag och Uppsala författarsällskap har sedan bett mig sammanställa dessa 140-teckensreferat till en blogg. Detta blev det något stolpartade resultatet:
Den 18 maj var det dags för Uppsala författarsällskaps numera traditionella vårdebatt. ”Tradition” är förstås ett töjbart begrepp – här handlar det om tre år: 2013 diskuterades krishantering för författare och journalister i samarbete med Fredens hus och 2014 poesins roll i dagens samhälle i samarbete med Litteraterna. Också i år samarbetade vi med Litteraterna.
I debatten deltog Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, Gunnar Bergdahl, f.d. kulturchef på Helsingborgs Dagblad och Lina Samuelsson, litteraturforskare från Mälardalens högskola, som forskat på litteraturkritik.*
Moderatorn Lars Sund inledde med att lägga fram utgångspunkterna för debatten: Hade Kjell Espmark rätt i sin kritik av litteraturkritiken i sitt direktörstal i december? Ligger litteraturkritiken i dödsryckningar? Eller har Malin Ullgren rätt i att kritiken mot litteraturkritiken började i och med att också kvinnor blev litteraturkritiker?
Lina Samuelsson påpekade att litteraturkritiken alltid varit utsatt för kritik, vilket hon skrivit om i sin avhandling. Den stora skillnaden hon hittat mellan åren 1956 och 2006 var att de kvinnliga kritikerna blivit fler, och mellan 2006 och 2015 utgör digitaliseringen den stora skillnaden. År 2006 kunde man i princip välja bort nätet.
Sedan levererade hon en cliffhanger: som förberedelse för debatten hade hon studerat samma tidningar som i sin avhandling under en vecka i mars i år. Till den lovade hon återkomma senare.
Åsa Beckman tog i sin inledning upp att det inte är kritikerna, utan annonsmarknaden som sviker. Ofta hävdas det att populärlitteratur tagit över på kultursidorna, men även om DN under en period försökte bevaka också chic litt och deckare har de numera backat och skriver främst om svårsåld litteratur.
Gunnar Bergdahl berättade att när han började som kulturchef tyckte han att kultur var så mycket mer än litteraturkritik, men att han sedan ändrade åsikt. Senare var 400-450 bokrecensioner det vanliga i Helsingborgs Dagblad. Han delade Beckmans åsikt att litteraturkritiken är viktig, men betonade att det skett förändringar i samhället. Förr var vi medborgare, nu är vi konsumenter. Det har skett en avprofessionalisering av litteraturkritiken. Idag lever vi i ett rikt samhälle, som är fattigt på kultur. Detta gjorde Bergdahl rent ut sagt förbannad.
Sedan följde Lina Samuelssons rapport från veckan 2-9 mars i år. Alla undersökta tidningar hade färre än 2 recensioner/dag. Några exempel som jag hann skriva ner: Expressen hade 8/vecka år 2006, 1/vecka år 2015. Nerikes Allehanda 9/vecka år 2006 och 4/vecka år 2015, DN 8/vecka år 2006 och 6/vecka år 2015. Totalt var det 97 under vecka 10 2006 och 44 under samma vecka 2015. Alla recensioner i de undersökta tidningarna handlade om kvalitetslitteratur och visade på stor bredd – i år liksom 2006. Många småförlag recenserades 2015 – de 28 recenserade böckerna var utgivna av 22 olika förlag. Tolv av böckerna var översättningar. Genremässigt handlade det om romaner, noveller, dikter och till och med i ett fall av dramatik.
Nu kom debatten igång på allvar. Gunnar Bergdahl ropade på behov av motståndsrörelse. ”Här krävs en kulturpolitisk revolution, som kan motverka populärlitteraturens verkningar!” sade han.
Åsa Beckman konstaterade att offentligheten håller på att förändras p.g.a. digitaliseringen, och Lina Samuelsson sa att det i dagens läge ofta är svårt att definiera vem som är litteraturkritiker. Inom forskningen talar man om ”prosumenter”, alltså en kombination av producent och konsument. Varför ska man lyssna på vad litteraturkritikerna säger, när man kan skriva själv? Eller, för att uttrycka det annorlunda: Envar sin egen litteraturkritiker!
Vid det här laget började debatten bli livlig, och paneldeltagarna tävlade så smått om vem som hade starkast stämma. Åsa Beckman påpekade att litteraturkritikerns erfarenhet behövs. Det är något annat än bloggande. Gunnar Bergdahl slog ett slag för litteratureliten. Vad är det för fel på det? Det är väl bra att det finns människor som kan något. Om det inte fungerar kommersiellt med litteraturkritik får man väl ordna det genom public service, hävdade han. Det är viktigt för litteraturkritikern att hålla avstånd till författaren, också till bokslutet. Man måste få betalt för ett arbete! Lina Samuelsson stack in att kanske uppfattas inte litteraturkritik som en viktig uppgift, och moderatorn Lars Sund replikerade blixtsnabbt: ”Av vem?” På det var det svårare att svara.
Åsa Beckman underströk nu de usla ekonomiska villkoren för litteraturkritiker – arvodet har stått stilla i tio år. Dock finns fortfarande ett starkt läsarintresse och riklig kontakt med läsarna. Stipendier för oberoende litteraturkritik nämndes.
Behövs kritiken? frågade nu Bergdahl – givetvis retoriskt, ty han anser det viktigt för författarna att de får genomtänkta och kunniga recensioner. Författarna i publiken tillfrågades om sina egna erfarenheter.
Synpunkter som kom upp var att en god recension kan lära en saker om ens eget skrivande, men att en negativ och illvillig istället kan ge långvarig magvärk. Åsa Beckman såg det som att litteraturkritiken har två omlopp: 1. Köp boken 2. Mera långvarigt, djupverkande. Lars Sund nämnde att kultursidorna alltid varit forum för kulturdebatt.
Sedan diskuterades digitaliseringen. Lina Samuelsson tyckte att nätet har alla fördelar – utom de ekonomiska. Åsa Beckman erinrade om att alla tidningar bygger upp en digital fåra parallellt med papperstidningen. Hela DN:s arkiv finns tillgängligt på nätet.
Nu släpptes publiken in i debatten igen. Reza Rezvani uttryckte oro för att det skulle resas murar mellan olika slags litteraturkritik – fast anställda kritiker, bloggare och frilansar. Gunnar Bergdahl svarade att det måste finnas forum att skriva på och att bloggande ofta är en inkörsport till en bana som litteraturkritiker.
Könsfördelningen bland kritiker diskuterades, och Lina Samuelsson berättade att under den undersökta veckan i mars i år bestod litteraturkritikerna av 15 män och 24 kvinnor. På frågan ”varför” svarade hon rappt: ”Kanske för att de accepterar lägre betalt?” ”Det var cyniskt”, kontrade Lars Sund.
I publiken tog nu Anna Franklin till orda om att det är värre att inte få någon recension alls än att få en dålig recension.

Gunnar Bergdahl, Åsa Beckman och Lina Samuelsson

Gunnar Bergdahl, Åsa Beckman och Lina Samuelsson

Panelen började diskutera sociala media. Gunnar Bergdahl underströk att man ofta får många tips om intressanta artiklar via sociala media – särskilt sådana skrivna av professionella skribenter. Åsa Beckman berättade att debattartiklar – också komplicerade – kan spridas till enormt många läsare genom sociala media.
I debattens slutskede återkom man till den finansiella lösningen – ska man ha stipendier eller bör tidningarna betala bättre? Så här i förändringstider kan nya lösningar tänkas uppstå. Beckman konstaterade att det ju inte är så att man skriver lite sämre för att man får dåligt betalt. ”Vi vill ha betalt!” förklarade Anna Franklin från publiken, och ett mummel från sällskapet visade att många höll med henne. En aspekt som heller aldrig togs upp i debatten var att många författare faktiskt skriver litteraturkritik just för att bidra till sin försörjning.
Så var det dags för avrundningen, och den gick i motsatt ordning som inledningen. Gunnar Bergdahl hävdade att kritik betyder något för både läsare och författare. Det finns en energi i luften kring kreativiteten. Åsa Beckman menade att man inte kan tänka bort kritiken från kulturen. Hon vill rädda den inkluderande allmänningen. I övergångsläget är dock kritikerna prisgivna åt chefer och mediaägare. Ändå såg hon sig som optimist. Mest optimistisk var nog ändå Lina Samuelsson: ”Vi lever i en spännande tid!” sa hon och tillade att folk kanske kommer folk att skratta åt vår oro om 100 år.
Så lät diskussionen. Efteråt fortsatte vi prata kritik i mindre grupper, innan sällskapet sakta löstes upp och vi gick ut i den kyliga vårnatten.
Carina Burman

* Lina Samuelssons avhandling Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006 (2013) kan läsas på nätet: http://kau.diva-portal.org/smash/get/diva2:621542/FULLTEXT01)

”Biografier och romaner berättar om liv”

IMG_4822Om fiktiva människor och verkliga talade Carina Burman på Walmstedtska gården den 13 april. Nyss hemkommen från ett pågående forskningsprojekt i Rom berättade hon om sitt författarskap där resenärer och mysterier ofta tilldragit sig särskilt intresse.
Även i fiktionen kan verkligheten finnas, menade Carina Burman, som först skrev en avhandling om Johan Henric Kellgren 1988 och några år senare, 1993, romandebuterade med Min salig bror Jean Hendrich. Hon berättade om en vår i Toscana och ”tåtar från avhandlingen” som blev en roman.
– Ofta får jag idéer i forskningen, sa Carina Burman när hon berättade om Den tionde sånggudinnan.
Hon talade om skillnaden mellan att forska och att skriva skönlitterärt. En vetenskaplig bok ska vara sann, medan en skönlitterär bok är sannolik:
– Som skönlitterär författare blir man glad när man inte vet, för då kan man börja fabulera. I en historisk roman är verkligheten som en korsett, den är snäv men kan också lyfta upp materialet, sa Carina Burman.
Hon avslöjade att hon inte alls läser så många historiska romaner som många kanske tror. Bara för att man skriver historiska romaner behöver man inte läsa dem.
Hennes biografi över Gösta Ekman fanns för henne just som biografi, inte som en roman. Hon menar att så kan man också använda inspiration: i förhållningssättet till materialet. Och hon skriver alltid om.
– Det man skriver först är inte alltid rätt, sa Carina Burman.
Att skriva om Gösta Ekman beskriver hon som ”väldigt kul” men hon tycker att det är ännu roligare att skriva om författare. Där finns brev, anteckningar och utkast som man som författare kan bygga vidare på.
I Den tionde sånggudinnan smälter verklighet och fiktion samman. Här kommer såväl verkliga tidningsartiklar som fiktiva. Här går Titanic under och den ryska revolutionen är en verklig händelse.
Carina Burman berättade att Klara Johanson, KJ, ”kritikernas kritiker”, och hennes livskamrat Ellen Kleman influerat två av karaktärerna i Den tionde sånggudinnan: Thea och Choice
När Carina Burman skrev romanen Vit som marmor hade hon en guidebok av Ellen Rydelius, Rom på åtta dagar, som hon höll ett föredrag på Svenska institutet i Rom om 2010. Nu ingår Rydelius i ett forskningsprojekt på just Svenska institutet där sju forskare skriver om guideböcker till Rom från olika tider.
– Vi har visat varandra saker som inte längre finns, sa Carina Burman.
Rydelius första bok om Rom kom ut 1927 och gavs sedan ut i nya upplagor fram till 1950-talet. Både världen och Rom förändrades dramatiskt under den perioden. I höst ger Carina Burman även ut en bok om Ellen Rydelius och hennes guidebok på Atlantis förlag. Den troliga titeln blir Vi romantiska resenärer.
Ska hon sammanfatta sitt författarskap blir det att det handlar om glädjen i litteraturen, språket, rytmen, människor och absurditeter. Och så gillar hon mysterier, resor och människor som reser.
– Biografier och romaner ligger nära varandra, de berättar om liv. Fredrika Bremer tyckte jag om hela tiden, medan Klara Johanson var en elak rackare. Och Gösta Ekman var en stor narcissist, sa Carina Burman.
På gång framöver är en biografi över Bellman.
– Den blir tjock. Mycket puder och mycket sprit, sa Carina Burman.
Christina Wahldén

Nyfiken på med Jasim Mohamed

Jasim Mohamed 2Måndag kväll den 23 februari talade poeten Jasim Mohamed om sin översättning av Bruno K. Öijers dikter till arabiska. Översättningen har rönt viss uppmärksamhet i arabvärlden; fler än femtio tidningar har skrivit om den.
Jasim förklarade att en skillnad mellan arabiska och svenska är att i arabiskan är avståndet mellan tal- och skriftspråk mycket större. Det innebär vissa utmaningar för en översättare. En annan utmaning är att överföra vad Jasim kallade ”den svenska tystnaden”. Svensk poesi, menade han, är fylld av tystnad. Den är en påtaglig del av dikten som läsaren förväntas stanna upp inför och lyssna till. Hur översätter man tystnaden? frågade sig Jasim. Han valde att lägga till flera konjunktioner för att på så sätt sakta ner tempot i läsningen.
Ett annat problem var att översätta namn på växter. Där kan man välja att beskriva den, vilket kan bli otympligt, eller hitta en växt med ungefär samma symbolik som är bekant för den arabiska läsaren. Man kan också använda det universella, latinska namnet, vilket var vad Jasim gjorde när han översatte ”blåsippa” till ”hepatica”. Jasim förklarade att översättningen av svensk litteratur till arabiska är ett arbete som ännu är i sin linda, ett väldigt litet antal verk har översatts, vilket gör Jasims pionjärinsats desto mer berömvärd.
Föredragshållaren höll sig inte strikt till ämnet utan delade generöst med sig av sina kunskaper om samtida arabisk litteratur och arabiska författare, vilket bidrog till ett livligt samtal som fortsatte en bit efter föredragets slut. Det måttfulla antalet deltagare – vi var sju personer – och det intima rummet i det Walmstedtska professorshemmet ingav känslan av litterär salong.
Mohamed Omar

Nyfiken på med Annika Berg-Frykholm

När Annika Berg växte upp i Motala fanns knappt böcker och konst i hemmet. Ändå är det intresset för böcker och konst som har präglat hennes liv. Intresset för böcker kom först och med det en lust till eget skrivande. Bland annat har hon gått kursen i Skapande svenska vid Uppsala universitet och sedan 1980 är hon journalist.
Intresset för konst fick henne inte bara att ta banklån för att köpa en tavla. Hon spanade under 1,5 år in en granne, som alltid stod och målade. Han spanade in henne också och nu är de gifta, har två barn och Annika har lagt till Frykholm i efternamnet.
Om allt detta och mycket annat som ledde fram till författandet av två böcker, berättade Annika Berg-Frykholm för tjugo intresserade åhörare i Kulturcaféet den 27 januari. Titeln på föredraget var Bildskapandets möjligheter & mysterier.
2008 utkom Annikas första bok. Den handlar om bildterapi och heter Självbilder – Att komma vidare genom skapande. Den handlar om skapandet som läkande kraft, om bilden som redskap för livsviktiga förändringar. Annika berättar om barn och vuxna som har kommit vidare i livet med hjälp av bildskapande.
2014 utkom Annika Berg-Frykholms andra bok med titeln Om konsten och livet – porträtt av 23 konstnärer i Uppland och med foton av Lennart Engström. Den handlar om konstnärligt skapande och konstnärers villkor och drivkrafter. I efterhand tycker hon självkritiskt att hon borde ha släppt ”i Uppland” i titeln. Det gör boken lokal trots att den handlar om allmängiltiga förhållanden.
Annika beskriver sina böcker som journalistiska, men nästa bok blir nog skönlitterär. Hon har laddat länge för det. Redan 1982 gick hon Skapande svenska och följde upp det med en skrivarkurs på Biskops-Arnö folkhögskola 1986.
Maria Larsson

 

Manifestation för Charlie Hebdo

Stor uppslutning vid manifestation för det fria ordet och den fria bilden
Ungefär 200 personer slöt upp till den manifestation som hölls på Stora torget i Uppsala på kvällen den 9 januari 2015 efter morden på den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion. Initiativet kom från Anna Franklin, styrelseledamot i Uppsala författarsällskap, och Upsala Nya Tidnings redaktion deltog också.
Hela samlingen, med facklor och tal, sändes direkt via nätet. Både ABC-nytt och UNT rapporterade också. Många författare, journalister men också lokala politiker deltog i samlingen. Anna Franklin inledningstalade och fick deltagarna att skandera ”Je suis Charlie”, Jag är Charlie, i protest mot försök att tysta det fria ordet och bilden. En tyst minut hölls för att hedra de tolv personer som mördats på satirtidningens redaktion i Paris.
Deltagarna höll upp plakat med texter som ”Vägra tystas” och ”Ingen frihet utan pressfrihet”.
Ak Welaspar, författare från Turkmenistan, sa i sitt anförande:
– Jag kan inte föreställa mig ett friskt samhälle utan satir.
Kulturjournalisten och författaren Ulrika Knutson sa bland annat:
– Jag är inte alls Charlie. Men idag vill jag vara det.
En man som presenterade sig som en vanlig medborgare hälsade deltagarna med:
– Salaam aleikum, fred åt alla!
Maria Larsson, ordförande i Uppsala författarsällskap, sa i sitt tal:
– Det är fint att vi är många. Yttrandefrihet är viktigt för alla och nödvändigt för demokratin.
Liksom vid många andra demonstrationer till stöd för yttrandefriheten höll många upp pennor i protest. De slängdes sedan som en spontan symbol i en hög på marken och marschaller tändes.
Många av deltagarna dröjde sig kvar efter att manifestationen avslutats. Det fanns ett påtagligt allvar i samtalen.
Christina Wahldén