Hej Månadens medlem! Skulle du vilja presentera dig för oss?
Jag arbetar som musikterapeut, psykoterapeut och handledare. På senare år har jag också gett ut några böcker.

Arne lagar mat – vokalsånger med svenskans långa vokaler som grund handlar om språkinlärning med hjälp av musik. Svenska språket har nio långa och nio korta vokaler, vilket är mycket ovanligt bland världens språk. Just vokalerna blir därför ofta svåra att lära sig för den som har svenska som andraspråk. Genom att sjunga vokalerna tänkte jag att det kanske kunde bli lättare.

Jag skapade vokalsångerna när jag arbetade som musikterapeut på en mottagningsenhet för unga som migrerat och flytt till Sverige. I en lärarhandledning berättar jag hur man kan bygga en bro från musik till ett nytt språk. Sångerna finns i dag på Spotify och läromedlet ges ut av Isaberg förlag.

Mina följande böcker var skönlitterära. I Myten om Luna händer något som fullständigt övergår verkligheten, så det är en ”sagolik” berättelse i dubbel bemärkelse.

År 2025 kom barnboken Gudrun och halsbandsflugsnapparen.

Vad utmärker dina böcker?
De är förstås olika till sin karaktär, eftersom det både är läromedel och skönlitteratur. Men några inslag finns i alla böcker: musiken, vår fascinerande natur och – förhoppningsvis – min strävan efter att skapa symbolik i berättandet.

Jag är också intresserad av människans psyke och av livsförändring, och det kommer nog till uttryck lite här och där.

Jag har själv illustrerat mina böcker. Myten om Luna har inga illustrationer, men omslaget är en egen målning.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse för dig?
Varje bok har haft sin egen betydelse. Myten om Luna var min skönlitterära debut. Berättelsen skrev jag mest på somrarna, och den historien levde jag med länge.

Idén kom när jag tillsammans med min familj satt vid en eld vid havet i solnedgången. Vi fantiserade: Vad skulle hända om det som händer i boken (som jag inte vill avslöja här) verkligen inträffade? Vad skulle man se, uppleva och känna? Hur skulle en historia kunna utvecklas kring själva händelsen?

Den kvällen skrev jag de första raderna. Efter många somrar blev det till slut en bok.

Berätta om din senaste bok.
Gudrun och halsbandsflugsnapparen är en kapitelbok för barn i åldern 9–12 år. Men nu har både yngre barn lyssnat och äldre läst och tyckt om berättelsen – till och med vuxna. Egentligen fungerar den också mycket bra som högläsningsbok att samlas kring – i familjen, i förskolan och i skolan.

Jag har skrivit boken i samarbete med Lars Gustafsson, som inom ämnesområdet ekologi och evolution har forskat på halsbandsflugsnappare i många år. När jag fick höra hur dessa små fåglar kan hitta till Gotland från södra Afrika genom att navigera efter jordens magnetfält och stjärnhimlens karta – alldeles ensamma, natt efter natt – tyckte jag att det var magiskt. Vet folk om det här? undrade jag. Då föddes idén att skriva en berättelse för barn med en halsbandsflugsnappare som en av huvudpersonerna.

Den andra huvudpersonen är Gudrun, som är nio år och söker efter en försvunnen far. Båda har dilemman på sina livsvägar. Och så möts de i morfars trädgård.

Den skönlitterära gestaltningen stod jag för, men i dialog med Lars, forskaren, fick jag veta allt om fågelns liv och leverne. Ytterst syftar boken till att skildra vår värdefulla natur, som vi alla är en del av och där allt hänger ihop – symboliserat av den lilla halsbandsflugsnapparen och en liten människa som söker sina rötter. I förlängningen handlar det också om att vi måste vara rädda om vår fina natur – ett brännande ämne i vår tid.

Vad skriver du just nu?
Sedan den senaste boken kom ut har det varit många evenemang kring den. Jag, Lars Gustafsson och Uppsalakören Canorus gjorde en föreställning där vetenskap, litteratur och musik möttes under rubriken Halsbandsflugsnapparen i en föränderlig värld. Föreställningar på Gotland och i Uppsala tog sin tid, och så var det bokreleaser och bokmässa. Skrivandet har därför funnits mer i tanken än i praktiken. Men där snurrar ett tema om ”musik i psykoterapi”. En essä med anknytning till ämnet har redan publicerats i tidskriften Psykoterapi – Den tredje säger alls ingenting – om tystnadens tonbilder. Vi får se om det blir en fortsättning på temat.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
En vanlig dag är inte alltid en skrivdag för mig, eftersom jag till vardags arbetar med annat än skrivande. De dagar jag skriver på något projekt vill jag göra det så fort jag har en stund över. När jag har särskilda skrivdagar – till exempel skrivarveckor som jag ibland ordnar för mig själv – skriver jag efter frukost och tar ledigt efter en sen lunch.

Vilka författare inspirerar dig, och varför?
Det skrivna inspirerar mig mer än enskilda författare. En bok som trollband mig var Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Jag läste den på tunnelbanan i Stockholm och blev så gripen att jag glömde stiga av och hamnade långt bort i söderort.

En annan bok i min smak är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. I båda dessa verk är det själva berättelserna jag fastnar för.

Det enkla som ändå förmedlar starka budskap tilltalar mig också. Ett halvt ark papper av August Strindberg och Den stora skrivboken av Agota Kristof är sådana verk.

Även dikt kan förmedla detta. Tiden och vattnet av den isländske poeten Steinn Steinarr är en favorit, liksom Hávamál. Den sista fjärilen av Nima Hasan bär också budskap som kom för att stanna.

Något du vill tillägga?
Det är stimulerande att skriva och lika roligt när det till slut blir en bok som publiceras. Men
det jag tycker allra mest om är att få möta mottagarna – läsarna.

För en tid sedan mötte jag tre grupper av femåringar på en förskola i Småland inom projektet Berätta mera, som drivs av Författarcentrum Syd. Det blev dialog, sång, berättande, rörelse och högläsning kring vokalsångerna och Gudrun och halsbandsflugsnapparen.

Som avslutning fick barnen rita utifrån vår gemensamma stund, och i teckningarna syntes spår av deras upplevelse. Sådana möten känns väldigt, väldigt givande.