Månadens medlem, Torsten Pettersson, är litteraturvetare och författare av såväl lyrik som kriminalromaner.

 

Hej Månadens medlem, skulle du vilja presentera dig för oss?
Jag heter Torsten Pettersson och kommer ursprungligen från Finland. Åren 1993–2024 var jag lärostolsprofessor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och skönlitterär författare har jag varit sedan 1980-talet.

Vad utmärker dina böcker?
Mitt författarskap består av den ovanliga kombinationen lyrik (tio samlingar) och brottsromaner (tre böcker).
   I mina dikter framträder en existentiell tematik och – som en forskare en gång påpekade i en analys – ett särskilt intresse för seende och synintryck som grundläggande element i den mänskliga tillvaron. Ofta är resultatet gränsöverskridande i stil med magisk realism:

I dag såg jag dig
i skuggan av en kvinna,
tydligt tecknad på en husvägg.

Hon var borta.

Men hon hade kvar
kärlek för någon i huset.
Gav honom när hon gick

en bild av att hon fanns.

Av mina tre brottsromaner är Ge mig dina ögon och Göm mig i ditt hjärta förlagda till den fiktiva orten Forshälla i Finland. De följer bl.a. poliskommissarie Harald Lindmark i hans utredningar av en serie likartade mord respektive en liten flickas försvinnande. I genren ”Nordic noir” präglas de snarare av ett språk och en litterär gestaltning som vanligen återfinns i skönlitteraturen: ”det här är ingen deckare, det är en riktig roman”, som en läsare en gång uttryckte det.

Detsamma gäller Hitlers fiender, som dock är en historisk brottsroman förlagd till Berlin hösten 1938 då det började dra ihop sig till krig och den judiska befolkningen utsattes för förföljelser, bl.a. novemberpogromen som nazisterna kallade ”Kristallnatten”. Huvudpersonen är en svensk psykiater som kallas in till SS-chefen Heinrich Himmler för att belysa den psykologiska bakgrunden till de mord som har förövats på nazistiska officerare på öppen gata. Mina romaner har översatts till ett tiotal språk och Ge mig dina ögon och Göm mig i ditt hjärta blev i Frankrike utvalda för återutgivning i den renommerade spänningsserien ”Points”. Den förstnämnda – med titeln Donne-moi tes yeux – blev dessutom i denna serie månadens bok. Det innebar att den bland en årsutgivning på c. 1500 ”polars” (översatta eller franska originalverk) tävlade om titeln ”årets bästa
spänningsroman” i Frankrike.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse för dig?
Ge mig dina ögon eftersom den efter många diktsamlingar utgjorde en inbrytning på ett helt nytt område. Jag började få inspirerande idéer av ett slag som pekade mot prosa snarare än poesi och efter en hel del arbete utmynnade det i denna brottsroman. En särskilt viktig idé var denna: en man promenerar i skogen nära en stad och upptäcker en nygrävd men ännu tom grav. Vad gör han då polisen inte är beredd att göra något? Lägger sig på lur för att se vem som kommer dit med ett människolik att snabbt gömma i den färdiga graven. Och vad händer då detta också sker?

Berätta om din senaste bok?
Min senaste bok är diktsamlingen Det osynliga som gestaltar det som ligger utom räckhåll för vår vardagliga varseblivning men kan anas och beskrivas genom den poetiska fantasin:

Äppelblom regnar
över asfalten,
glimtar i mörkrets öga.

Jag går över gatan
träffad
av mörkrets blick.

Vad skriver du just nu?
Poesi och prosa, i båda fallen vidareutvecklingar av mitt tidigare författarskap.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Ganska ofta har jag ägnat dagen åt mitt arbete som akademisk forskare och lärare för att sedan skriva på kvällen och ibland inpå småtimmarna.

Vilka författare inspirerar dig, och varför?
Att läsa Rilke känns ofta inspirerande för lyriken men beträffande brottsromanerna är jag inspirerad av genren som helhet (inklusive filmer och TV-serier) snarare än någon enskild författare.

Finns det någon annan författares bok du gärna skrivit?
Rilkes Duinoelegier. Den består av tio sammanlänkade långdikter och en av mina egna diktböcker är av det upplägget inspirerad till tjugo sammanlänkade långdikter. Det är en mycket svårare form än vanliga ”samlingar” av kortare relativt fristående dikter. Det tyckte jag inte att recensenterna riktigt uppmärksammade, men så här skrev glädjande nog en av dem (Arne Toftegaard Pedersen på sajten lysmasken.net): ”Torsten Pettersson släpper aldrig greppet om läsaren, utan samtliga tjugo dikter upplevs som angelägna. I Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. visar den lärde professorn sin fulla kapacitet som lyriker.”