Foto: privat

Sommarens medlem Pierre Frühling har nyligen avslutat en bok om sin farfar Emil som under stor dramatik flydde nazisterna i Tyskland. Själv är han engagerad i samtiden. Han arbetar för rättvisa och solidaritet, men känner bävan inför framtiden när han ser tecken på ytlighet och intolerans.

Hej sommarens medlem, skulle du vilja presentera dig för oss?
Jag är nyfiken och engagerad. Fascinerad av oss människor och de samhällen vi bygger. Arbetar mycket med frågor som rör rättvisa och solidaritet. Jag är för det mesta optimistisk men erkänner att jag sedan en tid tillbaka är djupt bedrövad och upprörd över ett antal nutida tendenser i vårt samhälle och i omvärlden.

För det första den tilltagande ytligheten, där innehållet (verkliga liv och människor likaväl som vetenskap och fakta) förvandlas till något underordnat eller rentav oviktigt.

För det andra en växande intolerans och hänsynslöshet, också i Sverige. Ett uppgivande av principer som tills alldeles nyligen ansågs självklara; vi närmar oss en kollaps för normal mänsklig anständighet. Männniskovärdet har (återigen) relativiserat; somliga är således inte ens människor.

Och för det tredje: ett polariserat och giftigt klimat som förhindrar ett verkligt samtal; de avvikande rösterna blir allt färre. Samtidigt: en tilltagande tystnad och en uppenbar brist på civilkurage. Vart är vi på väg?

Vad utmärker dina böcker?
Jag har alltid gillat att undersöka saker och ting, utforska och försöka förstå – för att sedan skriva och berätta vad jag funnit och förklara hur jag tror att det hela hänger ihop. För det mesta med en närvarande röst i texten, ibland med ett personligt tilltal. Sedan hoppas jag förstås att detta också har nått fram till den andre, dvs till läsaren.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse för dig?
Det är utan tvekan den jag just har avslutat, efter nästan sex års arbete. Den heter Alla trodde att du var död och handlar om min farfar Emil, som var tysk jude och hur han överlevde nazismen.

Berätta om din senaste bok!
Emil var en framgångsrik judisk företagare och bodde i Berlin. I juni 1938 fängslades han av nazisterna och fördes till koncentrationslägret Buchenwald. Ett år senare blev han fri på villkor att han genast skulle lämna landet.

Med bekantas hjälp lyckades han skaffa en båtbiljett till Shanghai, som då var den enda plats på jorden dit inget visum behövdes. Här överlevde Emil först den japanska ockupationen, inklusive några år i det ghetto som upprättades till följd av nazisternas påtryckningar, och därefter den osäkra period som följde under inbördeskriget i Kina.

Att lämna Kina visade sig vara svårt. Frågan var densamma som före kriget – vem ville ta emot judiska flyktingar? Först i april 1950 kunde han resa ut, med ett av de sista amerikanska militärfartyg som Maos regering gav tillstånd att anlöpa Kina. I San Francisco sattes gruppen på ett förseglat tåg till New York, men avvisades där på grund av en ny våg av migrationsfientlighet i USA. Färden gick då vidare till den utbombade staden Bremerhaven i Tyskland, där gruppen inkvarterades i ett militärläger.

Ett dramatiskt liv som jag försökt placera in i sitt historiska sammanhang. Hur kunde detta hända? Vad gjorde omvärlden, vad gjorde Sverige? Skulle det kunna hända igen? Detta återfinns i bokens efterord, där jag även drar trådarna fram till Gaza. Arbetet på boken har lärt mig mycket och samtidigt varit en omtumlande upptäcktsresa i min egen familjehistoria. Ingen av oss visste nämligen vad Emil egentligen hade gått igenom. Det var inte ett tabu, det var bara helt frånvarande. Inte ens att han hade haft bröder och systrar kände vi till. Alla mördades under nazismen.

Vad skriver du just nu?
Jag har förstås en del idéer till nya skrivprojekt, men är i övrigt helt fokuserad på att avsluta själva produktionen av min senaste bok, och få ut den ”i verkligheten”.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag önskar verkligen att såna dagar fanns. Jag menar, att jag kunde få vanliga, hela arbetsdagar bara till att skriva, att författa. Men för det mesta finns varken tiden eller resurserna till detta. Så jag skriver mest på lediga stunder, ofta på kvällar och nätter.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Det är många. En brokig skara svenska, europeiska och latinamerikanska författare, främst. Där finns det fantastiska berättandet som präglar den magiska realismen, hos Gabriel García Márques och andra. Det självupplevda, avskalade och reflekterande som hos Primo Levi, den främste av författarna bland överlevarna. Stig Dagerman och Lars Ahlin för sina existentiella projekt, Ivar-Lo Johansson för sin närvaro och sina historiska vittnesmål. Men också Göran Tunström, P-O Enquist och Theodor Kallifatides för deras gestaltningsförmåga.

På sakprosans område särskilt Peter Englund, Hans Berggren och Göran Rosenberg. Den nicaraguanske författaren Sergio Ramírez, spanjoren Fernando Aramburo och portugisen Hugo Goncalves, som förmått göra fängslande litteratur av stora och våldsamma samhällsprocesser.