Månadens medlem, Kersti Kollberg, är välkänd för UNTs läsare. De senaste åren har hon givit ut böcker om de uppländska bruken.

Hej Månadens medlem skulle du vilja presentera dig för oss?
Född i mitten på 1940-talet och växte upp i Mellansverige. Jag läste jämt som barn och tonåring, allt som jag kom över. Min skrivlust väcktes när jag var 6 år. Min moster var småskollärare och vid ett tillfälle innan jag börjat skolan gav hon mig en vanlig skrivbok. Den lusten som denna skrivbok gav mig kan jag känna än i dag. När jag var barn ville jag bli författare eller journalist och visst, jag blev båda delarna.
   Jag kom till Uppsala 1965 Jag läste allt möjligt kul som praktisk filosofi, statskunskap, litteraturhistoria, konsthistoria, nordiska språk, tyska. När jag tagit examen fick jag vikariat och senare anställning på Upsala Nya Tidning – där jag fortfarande skriver krönikor en gång i månaden. Min första bok kom 1986, Turista med barn på Gotland som Rabén och Sjögren gav ut. Tjugo år senare gav jag ut en liten bok om körstämmorna i Skinnskatteberg, Det sjunger på ängen.
    När jag gått i pension började jag samarbeta med fotografen Björn Ullhagen och vi gav ut vår första bok 2011, Oljeön: Ett industriminne i Engelsberg. Vi hade hittat en bra modell, tyckte vi med ett innehåll av hälften text, hälften bilder. Sedan fortsatte det av bara farten med böcker om Alunda gjuteri, Tärnsjö garveri och de uppländska bruken Strömsberg, Österbybruk och Söderfors. Efter ett par böcker utgivna på förlag ville vi ta över över produktionsmedlen själva och startade förlaget Kollberg&Ullhagen Produktion AB.

Vad utmärker dina böcker?
Jag skriver fackböcker om företrädesvis gamla bruks- och industrimiljöer. Några är skrivna på uppdrag, andra har vi bestämt oss för själva. Jag gör research genom att läsa det som redan finns skrivet samt, inte minst viktigt gör jag intervjuer. Samtidigt (fast det tar längre tid att få fram text än att få fram bilder) bestämmer Björn Ullhagen och jag upplägget tillsammans med en formgivare. 

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse för dig?
Det är nog boken om Oljeön som ligger i Ängelsberg i Västmanland och det gamla oljeraffinaderiet som fanns där. Oljeön var min barndoms sommarplats och betydde mycket i min familj. Boken används i besöksnäringen i trakten och det händer att folk frågar efter den än i dag, fast den kom 2011.

Berätta om din senaste bok?
Min senaste bok är egentligen två. Dels boken om Söderfors bruk som är det i stort sett enda uppländska bruk som fortfarande lever kvar och det på en hög high-tech-nivå. Den kom 2019, tre månader innan pandemin bröt ut. Dels boken med den för tidigt bortgångne liberalen och politiske chefredaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmbergs ledare i UNT. Jag gjorde ett urval från cirka 3 000 texter av honom och det blev tegelstenen Till försvar förr det öppna samhället, utgiven 2021. Genomgången av Håkans texter betydde mycket för mig då.

Vad skriver du just nu?
Just nu har jag satt fötterna i startblocken för att genomföra projektet om Lövstabruk som Björn Ullhagen och jag förberett under ett antal år. Björn har redan tagit alla bilder, nu är det ”bara” för mig att skriva texten. Pandemin gjorde att det arbetet hamnade åt sidan. Lövstabruk är oerhört intressant på många sätt. Jag ska rikta in mig på kulturarvet, hur det ska kunna överleva i en tid när det blåser snåla vindar för kulturen, och än mer för vårt gemensamma kulturarv.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Arbetet sker ju i olika skeden. Först allt inhämtande av material, i form av läsning, intervjuer, besök i arkiv och samtal med olika människor. Sedan sätter jag mig ned när jag tycker att jag har det mesta klart för mig. Jag har arbetsrum hemma och skriver därför där. Jag är seg på mornarna men tycker att jag ska vara igång vi elvatiden. Kaffe och sedan är det ”bara” att skriva på. Jag har ju alltid gjort en struktur, ibland också med kapitelindelning så att jag får med allt. Jag gillar att laga mat så jag går sällan ut och äter. Men har jag tid träffar jag gärna folk för fika. Och så måste jag ju alltid lyssna på Ekot, se Rapport eller Aktuellt och läsa minst tre dagstidningar. Det är en yrkesskada som inte går att bota, bara lindra genom att ge efter. Om jag inte har något annat bestämt under dagen kan jag hålla på till fram på nattkröken. Att sitta med datorn vid farmors gamla skrivbord runt midnatt när världen är mörk, tyst och stilla och skriva, med tekopp på bordet, viktiga böcker uppslagna på alla tomma ytor runt datorn är något jag längtar efter.

Vilka författare inspirerar dig, och varför?
Jag läser nog rätt oregelbundet. Ibland nästan inte alls om jag håller på med något annat, ibland kan jag utveckla något som nästan är läsbulimi. Det blir likt kedjeläsning, när en bok är slut tar jag en ny. När det gäller skönlitteratur läser jag gärna om böcker. Alltid har jag förändrats så att man hittar nya sidor. Annie Proulx’ Sjöfartsnytt är en bok som jag läst och läst om fem sex gånger. Hon gömmer sig i texten så varje gång hittar jag något nytt i den! Detsamma gäller Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Den har jag läst sedan jag var tonåring och hittar alltid något som passar just den ålder jag befinner mig i. Men nu är jag ju gammal och har inte riktigt tid till omläsningar. Annars får jag mycket läsinspiration genom bokcirkeln Flitigt läsa som vi fem journalister och fyra lärare startade 1982. Där har vi läst massor med böcker som jag själv aldrig skulle ha kommit på att läsa. Har jag någon favoritförfattare? Nja. John le Carré älskade jag som yngre (och än i dag), Dorothy Sayers, Eeva Kilpi, Lars Gustafsson och PO Enquist förstås. Åsa Larssons Fädernas missgärningar också. En helt enkelt makalös bok från Kirunatrakten. Och så Anna Lisa Wärnlöf, Claque, vars språk kan påverka mig fortfarande.

Finns den någon annan författares bok du gärna skrivit?
Haha, jaa, faktiskt. När Gun-Britt Sundström gav ut sin debutroman Student 64 år 1966 så tänkte jag att den boken skulle ju jag ha skrivit. Fast hennes blev bättre!