Hej Månadens medlem, skulle du vilja presentera dig för oss?
Jag (f.1940) har skrivit konstkritik till och från sedan 1963 och varit lärare vid Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala. I slutet av 1970-talet startade jag kursen Aktuell bildkonst, som vidgade konstfältet med vuxenserier, graffiti, textila bilder och feministisk estetik. En betydande del av livet har jag ägnat åt ideell verksamhet för att lyfta fram konsten och kritiken. Jag var förste ordförande Kulturarbetarcentrum i Uppsala län 1971 och hade samma funktion i det kooperativa Bildförlaget Öppna Ögon, som startades 1978 av Svenska Konstkritikersamfundet och KRO. Ett stort antal konstböcker gavs ut och förlaget deltog i tidens radikala debatt. I femtio år har jag argumenterat för ett nybyggt centralt beläget konstmuseum i Uppsala vilket lett till mer än trettio texter i Upsala Nya Tidning. Ända sedan 1975 har jag varit verksam på olika positioner i svenska och internationella AICA, den internationella konstkritikerorganisationen. I den svenska sektionen var jag ordförande 1978 – 2013. En höjdpunkt var AICA-kongressen i Stockholm och Malmö 1994 på temat Strategies for Survival – Now!, med föredrag av internationella stjärnor som Jimmie Durham, Ilya Kabakov, Julia Kristeva och Thomas McEvilley. Projektet resulterade i en antologi med kongressens texter där jag var huvudredaktör. Ett annat initiativ i detta sammanhang var Swedish Samples där vi på engelska introducerade aktuella svenska konstnärskap. Jag är styrelseledamot i internationella AICA, där jag varit vice president i tolv år, samt varit medlem och ordförande i en rad kommittéer sedan 1980-talet. Under mitt ordförandeskap i stadgekommittén uppdaterades stadgar och föreskrifter från grunden 2016. Jag är också en av två hedersmedlemmar i internationella AICA. På Författarförlaget publicerade jag 1977 en samling recensioner och essäer Drömmen Verkligheten Upproret Texter om bilder. Jag har dessutom medverkat i en rad svenska tidningar, tidskrifter och publikationer, främst Paletten, Hjärnstorm och Upsala Nya Tidning, samt publicerat mig i olika internationella tidskrifter.
Vad utmärker dina recensioner och kulturartiklar?
Utmärkande är att artiklarna är olika beroende på vad jag skriver om. I en lång text om förra biennalen i Venedig, publicerad online i E-MAG, ”A tsunami of dreams and magnificent gestures in Venice”, på både svenska och engelska, borrar jag mig ner i enskilda verk av Francis Alÿs, Miriam Cahn, Paula Rego, Zinaida med flera. Men jag ser också hur utställningarna runt om i Venedig kommenterar situationen i Ukraina, Kinas provokationer mot Taiwan, hotet mot den globala miljön, emigrantkatastrofen och förtrycket av etniska grupper. Jag noterar, trots biennalens feministiska tema, hur stora utställningar med manliga konstnärer dominerar ute på stan. Konstverken är enskilda individers estetiska uttryck, men också kommentarer till vad som händer i världen. När jag började skriva kritik var det angeläget att presentera den lokala konsten för en nationell publik. Nu handlar det ofta om kommentarer till för den svenska publiken okända internationella konstnärskap som jag mött under mina nomadiska resor runt om i världen. Min senast publicerade essä har titeln ”Francis Alÿs. Det lekande barnet och tillvarons realiteter” (Hjärnstorm 152-153), där jag studerar ett videoverk mot bakgrund av den postkoloniala verkligheten i södra Demokratiska republiken Kongo.
Vilken konstnär / konstinriktning har haft störst betydelse för dig?
Som konstvetare är jag intresserad av konst, formgivning och arkitektur från alla sekel. Som kritiker har jag skrivit om konst från modernismen fram till i dag. Jag växte upp i ett konstnärshem i Norrköping. Båda mina föräldrar var konstnärer och hade ställt ut på Stockholmsutställningen 1930, funktionalismens genombrott i Sverige. Under uppväxten och åren därefter kunde jag följa hur pappa Erik Chamberts abstrakta/konkreta konst växte fram i familjens vardagsrum, vilket gav ett livsavgörande intryck. Besöket i Bremen för att se Paula Modersohn-Beckers målningar blev en djupgående upplevelse. I en artikel i Palettens (1975:3) kvinnokonstnummer presenterade jag hennes verk och fick positiva reaktioner från många läsare. Hennes innerliga skildringar av barn och kvinnor i den lantliga miljön i Worpswede uppskattades i tidens feministiska våg.
Vad skriver du just nu?
Det som gror nere i marken går inte att se.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Ser högst olika ut. När jag skriver på en text är det bara detta arbete som gäller.
Vilka författare/ kulturskribenter inspirerar dig, och varför?
Leif Nyléns radikala konstkritik för att ta ett namn i min egen generation. Hans kritik blev ofta lyhörd skönlitteratur som bidrog till att öppna konstverken för olika tolkningar.
Något du vill tillägga?
Upsala Nya Tidning bör åter införa konstkritik på kultursidan. Reportage är inte kritik. Kritiken bidrar till en fördjupad upplevelse av utställningen. Uppsalas konstinstitutioner, konstnärer och publik förtjänar en seriös konstbevakning i den regionala tidningen.