Hej Månadens medlem skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag har varit översättare av främst skönlitteratur men även en rad faktaböcker sedan 1986 och är sedan 1989 medlem i Författarförbundets översättarsektion. Samtidigt med översättandet har jag varit lärare på Fyrisskolan och Katedralskolan här i Uppsala men har sedan 2005 i stort sett enbart ägnat mig åt översättande.

Du är aktuell med översättning av en ny bok, så hur känns det?
– Det känns bra. Det är alltid härligt att vara klar med ny översättning. Spännande och för det mesta roligt att se den svenska utgåvan, väga den i handen, läsa omslagstexten.
Lättnaden, som det också alltid är förenat med, har varit särskilt påtaglig efter översättningen av Guantánamo – en dagbok. Det är en stark berättelse som innehåller mycket värme och faktiskt humor, men den har bitvis varit nästan outhärdlig att arbeta med. Författaren har under åren på Guantánamo utsatts för många olika former av tortyr, däribland isolering, fysisk misshandel, sexuella förödmjukelser, dödshot, skenkidnappning och utlämning. Jag har våndats mycket och gråtit mycket över Mohamedou Ould Slahis belägenhet förstås, men också över min uppgift att tvingas finna de exakta, adekvata svenska formuleringarna för de övergrepp som författaren beskriver – och då gör han det ändå så väldigt återhållsamt.

Från vilka språk översätter du och varför dem?
– Från engelska och norska, två språk som jag utsatts för och utsatt mig för under olika perioder i livet.

Vilken av de böcker du har översatt har störst betydelse?
– Det beror på vad man menar med ”har störst betydelse”. Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin är utan tvekan den som lästs av flest människor. Den har sålts i flera miljoner exemplar över hela världen, lästs, diskuterats, förfasats över – och filmatiserats. Den har onekligen berört enormt många människor.
Den bok som har störst betydelse för mig själv är – inte oväntat – den jag har mest aktuell. Just då är den det allra viktigaste, det som har min fulla uppmärksamhet. Jan Stolpe sa en gång att ”översättare är oerhört lojala med sina författare”, och så är det verkligen. Det handlar ju om att höra det som faktiskt står skrivet, lyssna, få tag på rösten, tonen, avsikten med just det ordvalet i just den meningen. Och lojalt anstränga sig för att överföra det till svenska.

Varför är du översättare?
– Svårt att svara på. För att jag inte kan låta bli. För att det är spännande och svårt och roligt. Det är en form av problemlösande som på ett alldeles särskilt sätt, och hela, hela tiden, är meningsfullt och lustbetonat. Ja, så är det. Det handlar om lusten till ord och språk. För mig är översättning en kreativ process som egentligen lättast låter sig beskrivas i musikaliska termer – överföring, transponering, tolkning, ton, rytm, klang, gehör, valör.

Vad jobbar du med just nu?
– Just nu sitter jag med sista korrläsningen av en psykologisk thriller som utspelar sig på de inre Hebriderna. Och så översätter jag för allra första gången en deckare. Svårare än man kan tro! Där är det andra toner!

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag är ganska disciplinerad men gillar att ta det lugnt på morgnarna. Jag sätter mig vid datorn först klockan nio, jobbar sedan koncentrerat fram till lunch, och fortsätter i regel fram till fyra-fem-tiden.

Hur hanterar du översättandets växelspel mellan research och skrivande?
– Redan på ett tidigt stadium börjar jag fundera över var jag ska hitta proffs på sådant jag inte själv kan ta reda på, som vapen, tennis, kirurgi, snookerregler, knark, cancer, terrororganisationer, dialekter i Afghanistan, marina förhållanden utanför den skotska kusten, eller vad det nu kan röra sig om. Just nu jagar jag kriminalare. Med Guantánamo – en dagbok uppstod en oväntad svårighet: projektet var hemligstämplat ända fram till den 20 januari i år. Absolut ingen utanför förlaget, utom min man, visste vad jag höll på med. Vanlig research var därför inte tillåten och det dröjde till sent på hösten innan förlaget förmedlade en kontakt med en jurist på Amnesty som jag kunde anlita för förkortningar, juridiska instanser och diverse fängelsebyråkratiska begrepp i den omfattande notapparaten.

Vilka översättare inspirerar dig och varför?
– Översättare som inspirerar mig är förstås de som jag beundrar: Jan Stolpe för hans gränslöst omfattande språkkunskap, Ulrika Wallenström, vars översättningar av Thomas Mann uppenbarar strukturer, variationer och kvaliteter i mitt eget modersmål som jag, förbluffad och tacksam, omedelbart känner igen och berikas i själen av. Joyce Carol Oates med fleras översättare Kerstin Gustafsson och hennes absoluta gehör hör också till mina idoler, liksom Wislawa Szymborskas översättare Anders Bodegård. Imponerar stort gör också, i en annan division, Margareta Eklöf och Jonas Thente, som på ofattbart kort tid, och med stor elegans och exakthet, översätter debattartiklar i DN.

Vad tycker du om översättarens ställning i Sverige i dag?
– För översättare av skönlitteratur är den en smula problematisk. Antalet översättare har ökat det senaste decenniet i och med universitetens översättarutbildningar, samtidigt som förlagen skär ner på antalet översättningar, eftersom dessa är förhållandevis dyra. Det slår ganska hårt mot nyutbildade översättare som har stora studieskulder och ska konkurrera om de få uppdragen och förhandla om de förhållandevis blygsamma översättararvodena.

Finns det någon annan översättares bok som du gärna hade översatt och varför just den?
– När Dag Solstads roman 17:e romanen skulle ges ut 2012 bestämde sig förlaget Ordfront för att ge ut den tillsammans med en tidigare, Elfte romanen, artonde boken, i en samlingsvolym, detta eftersom Elfte romanen utgör första delen på en och samma historia om en och samma person. Tidsbrist gjorde att uppdraget gick till två översättare, mig och Lars Andersson, vilket har resulterat i två sinsemellan väldigt olika översättningar. Jag hade gärna gjort båda.