Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Författare och litteraturforskare – så brukar jag presentera mig. Man kan ju också säga Uppsalabo, östgöte, Romresenär.
Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Bra – fast eftersom jag ännu inte sett boken känns det fortfarande rätt overkligt. Det var en ovanligt lång och jobbig korrekturomgång. Ofta blir det ju lite knepigt när man ska ha med bilder, och boken blir rikligt illustrerad.
Boken heter förresten Vi romantiska resenärer. Med Ellen Rydelius i Rom och kommer på Natur & Kultur i juni.
Vad utmärker dina böcker?
– Litteratur och historia är två ämnen som återkommer. Ofta (men inte alltid) skriver jag om kvinnor. Jag har en tendens att bli metalitterär, och dessutom är språket viktigt – det gäller inte minst den språkliga rytmen.
Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Enormt svårt att säga, i all synnerhet för mig. Mest spridd var Den tionde sånggudinnan, min andra roman (1996). Under en kort period blev jag någon slags feministisk ikon. Bremer. En biografi (2001) hade också stor betydelse genom att den skakade om bilden av Fredrika Bremer. Kanske innebar också min debutroman Min salig bror Jean Hendrich (1993) något av en renässans för sjuttonhundratalet.
Du varvar skönlitterärt skrivande med biografiförfattande. Varför det?
– Jag började ju som litteraturforskare och kom in på det skönlitterära skrivandet den vägen. Därför är det inte så konstigt att jag fortfarande har ett ben i vardera lägret. När jag började skriva biografier insåg jag att genren dels har rötter i forskningen (jag underbygger mina skildringar ytterst noga), dels har likheter med romankonsten. Båda handlar ju om att berätta trovärdigt om människor.
Vad skriver du på just nu?
– En biografi över Carl Michael Bellman.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Efter frukost kollar jag min mejl, och sedan brukar jag sätta mig och skriva. Numera jobbar jag hemma, så övergången blir ganska mild. Jag arbetar dagtid (ofta 9-17 eller 9-18), men jag arbetar oftast åtminstone delar av helgen. Allt arbete är inte skrivande – jag måste ju läsa in mig också, och när jag nu sitter med Bellman är skrivbordet belamrat med tjocka böcker. Förmiddagarna är nästan helt ägnade åt att skriva, medan eftermiddagarna är mer flexibla.
Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– I princip börjar jag med forskning och skriver sedan, men ibland måste man ju kolla saker vartefter. Under arbetet dyker det ofta upp nya stickspår att slå in på – eller hålla sig från.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Svårt. Nu när Umberto Eco dog insåg jag att mitt romanskrivande påverkats en hel del av honom. Bland favoritförfattarna nu märks bl.a. Ali Smith, Jeanette Winterson, Orhan Pamuk, Kerstin Ekman och förstås gamla favoriter som Dorothy L. Sayers och Johan Henric Kellgren.
Vad tycker du om biografins ställning i Sverige i dag?
– Riktigt god, faktiskt.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej. Jag tänker inte riktigt på det sättet.