Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag är författare, bibliotekarie på deltid, samt i perioder mycket upptagen med bildskapande. Mitt hemlandskap är Skaraborg, Västra Götaland, med Skövde som centralpunkt, där är jag född (1952) och uppvuxen. Landskapet mellan Vänern och Vättern betyder mer och mer för mig allteftersom åren går. Men intellektuellt känner jag mig mer hemma i Uppsala där jag och min hustru bor och arbetar sedan 1999. Vi har två vuxna barn, en son och en dotter, som båda reder sig själva. En av Uppsalas främsta fördelar är att staden ligger så nära Stockholm. Jag bestämde mig tidigt för att bli författare. Det tog ändå lång tid innan jag nådde dit, men 1987 var jag i mål med debutboken ”…bak Himalajas rand…”, en liten roman om några år i en pojkes liv. Räknar man noga debuterade jag redan 1975 med diktsamlingen Nova. Men jag ser ändå 1987 som året för min egentliga författardebut. Jag har fram till 2013 givit ut 14 titlar, varav en tredjedel är prosa och romaner. Nu i höst, 2016, kommer min tredje roman Eldstekel. Jag har min huvudsakliga författaridentitet som poet, men på senare år ser jag mig lika mycket som prosaist och romanförfattare som poet. Jag har även producerat en del dramatik, bland annat en pjäs som uppförts av radioteatern.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Nervöst. Har jag verkligen nått dit jag vill och avsett. I princip kan en text bearbetas hur länge som helst. Men i praktiken måste jag ändå någon gång släppa taget om berättelsen, eller dikterna, och låta dem få sitt eget liv bortom min kontroll. Visst betyder mottagandet en del, av kritiker och läsare, men lika viktigt är att jag känner mig övertygad om texternas egen integritet och styrka. Den nya romanen, Eldstekel, anknyter löst men ändå betydelsefullt till min roman Stadsflygaren från 1989.

Vad utmärker dina böcker?
– Det är en fråga som jag inte borde kunna svara på. Men standardsvaret, att det bara är läsarna som kan tala om vad som karaktäriserar det man skriver, är ett av de tråkigaste svaren en författare kan ge. Jag tror att mina böcker, lyriken såväl som prosan, utmärks av en närhet till den verklighet som omger mig, vardagen, politiken, tidens och samtidens olika uppenbarelseformer. Jag skriver ur både en förundran över tillvarons mångtydighet och en vrede över samhällets ordning, eller oordning. Iakttagelse, blick, språk och en längtan efter befrielse är de verktyg med vilka jag tillverkar mina böcker.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Det får bli en motfråga. Handlar det om vilken av mina böcker som betytt mest för läsarna blir jag svaret skyldig. Men söker frågan svaret på vilken bok som betyder mest för mig själv så blir svaret enkelt. På första plats kommer romanen Stadsflygaren, en bok där jag lyckas nå vad som kanske är min förmågas yttersta gräns. Att Stadsflygaren är den av mina böcker som mött den skarpaste negativa kritiken och även bjuder hårdast läsmotstånd har aldrig förvånat mig. Det är en hänsynslös text där jag bättre än någonsin lyckats stå emot faran av att snegla mot vad en publik kan tänkas efterfråga.

Du varvar romanskrivande med poesi. Varför det?
– Det kan låta egendomligt, men prosan ger en annan frihet än lyriken. Ibland är det en ren njutning att förlänga lyrikens korta rader till meningar som blir till stycken som blir berättelser. Lyriken är en fantastisk uttrycksform eftersom den tillåter att jag skriver utanför avsikt och mål. Lyriken föds ur en gåta och förblir, hoppas jag, en gåta. Prosans och berättelsernas ursprung är väl inte mindre gåtfullt, men det är tillfredsställande att skapa en plats där gripbara händelser pågår.

Vad skriver du på just nu?
– Jag är en samlare. Det vill säga: jag håller mig alltid med ett par tre filer, projekt, som jag ständigt fyller på med material som kanske med tiden kan bearbetas och bli böcker. Förr eller senare utkristalliseras en helhet ur någon av dessa komposter. Just nu pågår samlandet i en fil med vad jag kallar för vardagsdikter, där jag skriver en så konstlös och vardagsnära poesi jag bara kan. Men jag samlar även berättelser och essäistik i en fil som kanske kan bli en framtida bok besläktad med min tankebok Vindbro från 2010. Jag arbetar även med texten till ett, som jag kallar det, hörspel för teaterscenen. Men erfarenheten har lärt mig att nästa bok alltid blir något annat, och kommer någon annanstans ifrån, än vad jag själv trott och planerat.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag har inga särskilda rutiner och det beror på att mina vardagar bestäms av de timmar jag måste vara på mitt förvärvsarbete som bibliotekarie. Därför sker mitt egentliga arbete timmarna före och efter inhoppen på Uppsala stadsbibliotek. Något som kan likna en rutin är att jag försöker skriva minst en eller ett par timmar varje dag, ibland mera om jag fått fatt i något jag ser kan bli en bok. Det är viktigt att hålla skriv- och språkmotorn igång. Författandet är en praktik, kanske som idrott, och det är viktigt att träna varje dag.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Mitt researcharbete pågår under de perioder då jag samlar textmassor i olika filer, de komposter jag redan nämnt. Det är då jag letar fakta, samlar citat, fyller mig med liv och litteratur. Egentligen är research för mig en del av det skrivande som inte försiggår vid datorns tangentbord. Jag är en ständigt skrivande person, oavsett om jag sitter på cykeln, dammsuger huset, läser, sover eller står i informationsdisken på biblioteket. En omistlig del av skrivandet är ett omfattande läsande. Jag kan inte vara författare utan att ständigt fylla mig med andras författarskap.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Litteraturen i sin helhet är grunden för att jag överhuvud taget ska kunna upprätthålla ett eget skrivande. Genom åren har jag inspirerats av mängder av författarskap. Jag brukar säga att, rent hypotetiskt, den författare som i sitt liv bara läst en enda bok ofrånkomligen kommer att skriva just den boken. Originalitet når bara den som ständigt läser och står under inflytande av så mycket annan text som möjligt. Men ska jag nämna några poeter som jag alltid återvänder till så får det bli Paul Celan, Inger Christensen, Gunnar Ekelöf, Willy Granqvist (vars samlade texter jag varit med och givit ut), Lars Gustafsson, Lars Norén och Rilke. Bland romanförfattarna är några av milstolparna Beckett, Thomas Bernhard, L. F. Celine, Marguerite Duras, Lars Gustafsson, Kafka, Imre Kertész, Rilke. Men listan skulle kunna göras mycket längre. Bland glädjande upptäckter från de senaste åren är Christian Kracht och Etgar Keret. När det gäller nya författarskap har jag turen att få tips av mina storläsande yngre kolleger på stadsbiblioteket.

Vad tycker du om romanens ställning i Sverige i dag?
– Tråkigt nog, även om jag själv producerar romaner, är att den genren är helt dominerande; så dominerande att den kväver all annan skönlitteratur. Jag ser ju dagligen hur hela poetiska författarskap kastas i glömska så snart en poet väljer att skriva lättillgänglig prosa. Tydligast sker denna begravning om poeten går från lyrik till kriminalromaner. Att kriminalromanen har en sådan dominans idag beror inte på att intresset för brott är exceptionellt stort, utan på att kriminalprosan är den sista platsen för ett traditionellt berättande. Det är i den moderna kriminalromanen man kan möta den konventionella bilden av det vi tror är verkligheten.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Jag skulle väldigt gärna ha skrivit Rilkes enda roman Malte Laurids Brigge.