Hej Jörgen, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag flyttade från Helsingfors till Stockholm 1987 och arbetade som båtbyggare och snickare under ett antal år. Efter 1990-talets ekonomiska kollaps sadlade jag om och utbildade mig till gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk här i Uppsala. Jag passade på att läsa ytterligare kurser i litteraturvetenskap och tog ut en fil.mag. i litteraturvetenskap. Åren som gymnasielärare var utmanande och givande men jag tänkte ändå på att återvända till akademin. Jag sökte några doktorandtjänster i litteraturvetenskap men saknade bildningsspråken tyska och franska, har bara lägrestående språk i mina betyg. Under tiden som gymnasielärare var jag med och startade den sedermera kulturrådsfinansierade tidskriften Semafor som kom ut i några årgångar. Vi publicerade bland annat författare såsom Daniel Sjölin och Jasim Mohamed innan de debuterat och slagit igenom. Tidskriften gick i graven men det blev hur som helst forskarutbildning och doktorsgrad i didaktik. Sedan 2008 är jag verksam som lektor vid Uppsala universitet. Under somrarna snickrar jag för brinnande livet, det gäller renoveringen av ett gammalt torp som nästan var bortom all räddning. Jag har inte kunnat släppa hantverket alls och har inte heller lyckats bli vare sig docent eller professor. Jag har däremot lyckats få fyra barn, ett barnbarn och är gift med en underbar kvinna men har ingen hund.

När kom din senaste bok och vad kan du berätta om den?
– Att vända sig bort är min tredje diktsamling och den kom ut 2017 på det nyetablerade bokförlaget Förlaget i Helsingfors. De två tidigare kom ut på Söderströms förlag 2004 och 2011. Den senaste diktsamlingen är i flera avseenden en fortsättning på de tidigare diktsamlingarna. Det här syns bland annat genom att skärgårds- och havsmotiven är närvarande som miljö. Den nordvästra åländska arkipelagen är min utgångspunkt – det är där jag känner mig hemma även om jag inte är ålänning. Ytterskärgårdens extremt karga och klippiga miljö, vindpinade martallar och gamla hemman tvingar fram poesin i mig och ur mig. Dikternas skikt och medvetandelager har förstås sällan någon given geografisk hemvist utan är snarare uttryck för det allmänmänskliga – det där att vara mänska.

Vad utmärker dina böcker?
– Man kan man snabbt konstatera att min poesi både är vemodig och minimalistisk. Böckerna är tunna. Till formen är det sammanhållna strofer som i den första och andra diktsamlingen i viss mån kunde variera i radantal och form men som i den tredje tar sig mer uttryck som en metriskt bunden dikt. I diktsamlingen Att vända sig bort är dikterna uppdelade i strofer om tre rader, där den första raden har flest stavelser och de följande har färre. Dikterna ser därmed ut som sågtänder sidorna igenom. Det här ger, typografiskt sett, kanske uttrycket av en bunden vers men det är det inte. I recensioner av den senaste och de tidigare diktsamlingarna har dikterna sagts vara haikuliknande och då är det snarare innehållet än formen recensenterna åsyftat. Jag har inte läst speciellt mycket haiku men är förstås bekant med den bundna formen och de innehållsliga principerna. Gunnar Björlings poesi har också nämnts i någon recension såsom referenspunkt och jag har förstås läst min Björling – man kommer inte förbi honom som finlandssvensk poet. Jag menar dock att jag är mycket mer lättbegriplig än Björling och det krävs knappast någon akademisk grad för att ta till sig min poesi.

Vad skriver du på just nu?
– Det är svårt att formulera sig om något som är så oklart men jag gör det väl ändå. Det piskar mig att fortsätta. Det jag arbetar med nu är kortprosa men jag vet inte riktigt vad det blir av det – det är i sin linda! Jag har lärt mig att fortsätta försöka, att arbeta på och att inte ge upp när man kört fast. Vad gäller genrebytet så vill jag inte överge poesin för gott. Men med den tredje diktsamlingen utgiven på förlag känns det som att en etapp är avklarad och att jag vill testa något nytt för att senare återgå till poesin. Jag har valt att tala om kortprosa istället för noveller, eftersom de inte direkt ansluter till de traditionella formerna för novellen. Mer än så kan jag inte säga.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Ser man till författandet så är arbetsdagarna tyvärr helt präglade av universitetslektorns och tillika studierektorns olika sysslor. Skrivandet såväl som läsandet fluktuerar i intensitet, från sparlåga under perioder för att sedan blossa upp igen. Jag försöker ändå prioritera läsandet högt, att alltid ha någonting på gång. Det är ytterst sällan jag kan ägna så kallad kontorstid åt det skönlitterära skrivandet utan det är helt och hållet hänvisat till kvällar och helger, oftast blir det dock nätterna som tas i anspråk när arbetet med skrivandet väl är igång. När jag inser att ett manuskript snart ska skickas in genomsyrar arbetet med texterna tillvaron. I annat fall hade inget blivit utgivet.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Den här frågan uppmanar alla ”mina” författare att ropa högt, välj mig, välj mig. Frågan ställer också mig mot väggen angående hur intressanta och exklusiva inspirationskällor jag har eller inte har. Bland modernisterna är Björling som jag redan nämnt en självklar kandidat. Genom hans senare diktning förstod jag det gränslösa i diktens språk, det där outgrundliga och magiska i orden och och att. Det gick alltså att fylla dem med någon form av innebörd och mening som jag trots flera angrepp inte lyckats fixera eller fullständigt begripa. Harry Martinson är en annan, och kanske nu föga upplyft, poet som präglat mig i mitt skrivande. Vad gäller den tidiga Martinson så är det förstås natur-, havs- och sjömansmotiven som jag nostalgiskt sugit i mig snarare än formaspekterna och jag hävdar att den tidiga poesin är värd att läsa igen. Jag menar också att det som på idéplanet finns i Aniara redan fanns i hans tidigare diktsamlingar. Och för att nu slutligen visa att jag inte är helt förlorad i det förgångna vill jag lyfta fram den helt nya danska poesin som har inspirerat mig men främst i min läsning av poesi snarare än i skrivandet. Jag har följt den svenska utgivningen av de unga danskarna och vill särskilt lyfta fram Signe Gjessing, Julie Sten – Knudsen och Asta Olivia Nordenhof. De är helt klart starka bidrag till den nordiska poesin.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej, inte egentligen men visst vore det coolt att ha skrivit Ulysses.