Månadens medlem i april, Ing-Marie Munktell är historiker och före detta museichef som kämpar för kulturarvs bevarande – och älskar att dansa

Hej Månadens medlem! Skulle du vilja presentera dig för oss?
Uppvuxen i Göteborg som enda barnet till kärleksfulla föräldrar och den första i min släkt som tog studenten. Jag lärde mig älska djur och natur. Det lokala biblioteket hade en trogen kund under mina uppväxtår. Tidigt lärde jag mig att stå inför publik och insåg att det gillar jag.

Det var inte självklart att mina studier skulle bli historia, det fanns så många ämnen att studera, som t ex konstvetenskap, men jag gav upp de tankarna när jag fick erbjudande att doktorera vid Historiska institutionen. Parallellt med doktorandstudierna läste jag litteraturvetenskap och njöt genom hela 60 p.
Museer kom att bli den plattform jag trivdes bäst med. Första chefsjobbet hade jag i Motala som ansvarig för Kanal-och sjöfartsmuseet, sedan kom jag till Upplands konstmuseum. Efter ett par år som avdelningschef på Historiska museet i Stockholm och projektledare i Kulturhuvudstadsåret samt Millenniefirandet kom jag som chef till Museum Gustavianum våren 2000.

Redan under mina år i Museum Gustavianum satt jag i styrelsen för den svenska stiftelsen Kulturarv utan Gränser (KuG), etablerad efter Balkankrigen 1995 som reaktion på förstörelsen av kulturarv i krigförande länderna. Under drygt 20 år har jag rest till KuG- kontoren i Tirana, Pristina och Sarajevo. Som ordförande kunde jag slutföra att de tre kontoren i Albanien, Bosnien-Herzegovina och Kosovo blev egna stiftelser. Att arbeta med museer som plattform för fred och försoningsarbete med sikte på att främja demokrati och mänskliga rättigheter blev mitt fokus.

I många år hade vi i familjen egna hästar, alltid hundar och katter. Hela familjen är fysiskt aktiva och gillar att vara ute i skog och mark. Vårt smultronställe ligger i Söderbärke i Dalarna, dit kommer gärna hela familjen, förutom min man, fyra barn och sju barnbarn.

På lördagarna håller min man och jag, tillsammans med några kollegor simträning för invandrare i Fyrishov. Det är oerhört glädjande att se vuxna människor från hela världen besegra sina rädslor och växa i självförtroende. Om jag får tid över skriver, läser, tecknar och promenerar jag med våra taxar. Har jag tillfälle så älskar jag att dansa.

Vad utmärker dina böcker?
När jag tittar tillbaka i min CV sedan jag disputerade vid Historiska institutionen i Göteborgs universitet 1982 inser jag att det som utmärker allt jag skrivit har handlat om att förmedla kunskap och upplevelser till en bred publik. Och att jag alltid har försökt synliggöra kvinnor och kvinnors verklighet.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse för dig?
Störst betydelse har min avhandling haft, det var genom den jag insåg hur osynliga kvinnor varit i historien. När jag berättade för min handledare, professor Erik Lönnroth, att jag ville skriva om medeltidens kvinnor var hans svar: ”Ja, du kan ju skriva om Drottning Margareta”. Det fanns enligt honom inget material bevarat om kvinnor att bygga en avhandling på. Jag argumenterade att det måste finnas något sätt att belysa de femtio procent av det agrara Sverige som kvinnor utgjorde. Så småningom kom vi fram till att jordeböcker och räkenskaper från stora gods skulle kunna användas. Avhandlingen fick titeln ”Gods, godsägare och landbor. Studier i de senmedeltida frälsegodsens funktion”. Och nog hittade jag kvinnor, rika godsägarkvinnor som kunde förverkliga sina drömmar när de blev änkor och fattiga landbohustrur som hade svårare se längre än till det dagliga slitet på gården för överlevnad.

Berätta om din senaste bok?
Min senaste bok har titeln, ”Reflections on University Museums. UMAC – University Museums and Collections in My Mind.” Den handlar om hur museer och föremålssamlingar har vuxit fram sedan medeltiden. Efter att ha arbetat i museivärlden i drygt 20 år kom jag som chef till Museum Gustavianum våren 2000. Här lärde jag känna det ofantligt stora vetenskapliga kulturarvet, ofta okänt utanför universitetens egna forskare. Min huvuduppgift måste bli att universitetsmuseet skulle vara ”ett fönster mot omvärlden”. Vikten av att ha nätverk i omvärlden för just universitetsmuseer framstod som avgörande för att lyckas. Jag var med om att skapa två sådana nätverk, Universeum för Europa och UMAC för resten av världen. Utvecklingen på senare år har belyst museernas allt starkare omvärldsorientering. Idag hjälper museer oss att förstå den komplexa värld vi har runt oss, uppmuntrar till reflektion kring konflikter, fattigdom och klimatförändringar.

Vad skriver du just nu?
Just nu skriver jag en bok med arbetstiteln, ”Kvinna, Akademi, Museer – Minnen och Reflektioner”. Den handlar om kvinnligt ledarskap i olika skeden av mitt liv – strategier i med och motgång.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
En vanlig arbetsdag börjar med lång frukost i sängen med UNT, DN och SvD. Sedan blir det hundpromenad med strävtaxarna Maxi och Frasse. Först efter lunch sätter jag mig vid skrivbordet ett par timmar.

Vilka författare inspirerar dig, och varför?
Peter Englund är en mästare när det gäller att hitta människorna bakom historiens skeenden. Ingen kan som han skriva så att människor i det förflutna blir lika levande som dagens.

Finns den någon annan författares bok du gärna skrivit?
Selma Lagerlöfs Jerusalem.