Under debatten i måndags livetwittrade jag och Uppsala författarsällskap har sedan bett mig sammanställa dessa 140-teckensreferat till en blogg. Detta blev det något stolpartade resultatet:
Den 18 maj var det dags för Uppsala författarsällskaps numera traditionella vårdebatt. ”Tradition” är förstås ett töjbart begrepp – här handlar det om tre år: 2013 diskuterades krishantering för författare och journalister i samarbete med Fredens hus och 2014 poesins roll i dagens samhälle i samarbete med Litteraterna. Också i år samarbetade vi med Litteraterna.
I debatten deltog Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, Gunnar Bergdahl, f.d. kulturchef på Helsingborgs Dagblad och Lina Samuelsson, litteraturforskare från Mälardalens högskola, som forskat på litteraturkritik.*
Moderatorn Lars Sund inledde med att lägga fram utgångspunkterna för debatten: Hade Kjell Espmark rätt i sin kritik av litteraturkritiken i sitt direktörstal i december? Ligger litteraturkritiken i dödsryckningar? Eller har Malin Ullgren rätt i att kritiken mot litteraturkritiken började i och med att också kvinnor blev litteraturkritiker?
Lina Samuelsson påpekade att litteraturkritiken alltid varit utsatt för kritik, vilket hon skrivit om i sin avhandling. Den stora skillnaden hon hittat mellan åren 1956 och 2006 var att de kvinnliga kritikerna blivit fler, och mellan 2006 och 2015 utgör digitaliseringen den stora skillnaden. År 2006 kunde man i princip välja bort nätet.
Sedan levererade hon en cliffhanger: som förberedelse för debatten hade hon studerat samma tidningar som i sin avhandling under en vecka i mars i år. Till den lovade hon återkomma senare.
Åsa Beckman tog i sin inledning upp att det inte är kritikerna, utan annonsmarknaden som sviker. Ofta hävdas det att populärlitteratur tagit över på kultursidorna, men även om DN under en period försökte bevaka också chic litt och deckare har de numera backat och skriver främst om svårsåld litteratur.
Gunnar Bergdahl berättade att när han började som kulturchef tyckte han att kultur var så mycket mer än litteraturkritik, men att han sedan ändrade åsikt. Senare var 400-450 bokrecensioner det vanliga i Helsingborgs Dagblad. Han delade Beckmans åsikt att litteraturkritiken är viktig, men betonade att det skett förändringar i samhället. Förr var vi medborgare, nu är vi konsumenter. Det har skett en avprofessionalisering av litteraturkritiken. Idag lever vi i ett rikt samhälle, som är fattigt på kultur. Detta gjorde Bergdahl rent ut sagt förbannad.
Sedan följde Lina Samuelssons rapport från veckan 2-9 mars i år. Alla undersökta tidningar hade färre än 2 recensioner/dag. Några exempel som jag hann skriva ner: Expressen hade 8/vecka år 2006, 1/vecka år 2015. Nerikes Allehanda 9/vecka år 2006 och 4/vecka år 2015, DN 8/vecka år 2006 och 6/vecka år 2015. Totalt var det 97 under vecka 10 2006 och 44 under samma vecka 2015. Alla recensioner i de undersökta tidningarna handlade om kvalitetslitteratur och visade på stor bredd – i år liksom 2006. Många småförlag recenserades 2015 – de 28 recenserade böckerna var utgivna av 22 olika förlag. Tolv av böckerna var översättningar. Genremässigt handlade det om romaner, noveller, dikter och till och med i ett fall av dramatik.
Nu kom debatten igång på allvar. Gunnar Bergdahl ropade på behov av motståndsrörelse. ”Här krävs en kulturpolitisk revolution, som kan motverka populärlitteraturens verkningar!” sade han.
Åsa Beckman konstaterade att offentligheten håller på att förändras p.g.a. digitaliseringen, och Lina Samuelsson sa att det i dagens läge ofta är svårt att definiera vem som är litteraturkritiker. Inom forskningen talar man om ”prosumenter”, alltså en kombination av producent och konsument. Varför ska man lyssna på vad litteraturkritikerna säger, när man kan skriva själv? Eller, för att uttrycka det annorlunda: Envar sin egen litteraturkritiker!
Vid det här laget började debatten bli livlig, och paneldeltagarna tävlade så smått om vem som hade starkast stämma. Åsa Beckman påpekade att litteraturkritikerns erfarenhet behövs. Det är något annat än bloggande. Gunnar Bergdahl slog ett slag för litteratureliten. Vad är det för fel på det? Det är väl bra att det finns människor som kan något. Om det inte fungerar kommersiellt med litteraturkritik får man väl ordna det genom public service, hävdade han. Det är viktigt för litteraturkritikern att hålla avstånd till författaren, också till bokslutet. Man måste få betalt för ett arbete! Lina Samuelsson stack in att kanske uppfattas inte litteraturkritik som en viktig uppgift, och moderatorn Lars Sund replikerade blixtsnabbt: ”Av vem?” På det var det svårare att svara.
Åsa Beckman underströk nu de usla ekonomiska villkoren för litteraturkritiker – arvodet har stått stilla i tio år. Dock finns fortfarande ett starkt läsarintresse och riklig kontakt med läsarna. Stipendier för oberoende litteraturkritik nämndes.
Behövs kritiken? frågade nu Bergdahl – givetvis retoriskt, ty han anser det viktigt för författarna att de får genomtänkta och kunniga recensioner. Författarna i publiken tillfrågades om sina egna erfarenheter.
Synpunkter som kom upp var att en god recension kan lära en saker om ens eget skrivande, men att en negativ och illvillig istället kan ge långvarig magvärk. Åsa Beckman såg det som att litteraturkritiken har två omlopp: 1. Köp boken 2. Mera långvarigt, djupverkande. Lars Sund nämnde att kultursidorna alltid varit forum för kulturdebatt.
Sedan diskuterades digitaliseringen. Lina Samuelsson tyckte att nätet har alla fördelar – utom de ekonomiska. Åsa Beckman erinrade om att alla tidningar bygger upp en digital fåra parallellt med papperstidningen. Hela DN:s arkiv finns tillgängligt på nätet.
Nu släpptes publiken in i debatten igen. Reza Rezvani uttryckte oro för att det skulle resas murar mellan olika slags litteraturkritik – fast anställda kritiker, bloggare och frilansar. Gunnar Bergdahl svarade att det måste finnas forum att skriva på och att bloggande ofta är en inkörsport till en bana som litteraturkritiker.
Könsfördelningen bland kritiker diskuterades, och Lina Samuelsson berättade att under den undersökta veckan i mars i år bestod litteraturkritikerna av 15 män och 24 kvinnor. På frågan ”varför” svarade hon rappt: ”Kanske för att de accepterar lägre betalt?” ”Det var cyniskt”, kontrade Lars Sund.
I publiken tog nu Anna Franklin till orda om att det är värre att inte få någon recension alls än att få en dålig recension.

Gunnar Bergdahl, Åsa Beckman och Lina Samuelsson

Panelen började diskutera sociala media. Gunnar Bergdahl underströk att man ofta får många tips om intressanta artiklar via sociala media – särskilt sådana skrivna av professionella skribenter. Åsa Beckman berättade att debattartiklar – också komplicerade – kan spridas till enormt många läsare genom sociala media.
I debattens slutskede återkom man till den finansiella lösningen – ska man ha stipendier eller bör tidningarna betala bättre? Så här i förändringstider kan nya lösningar tänkas uppstå. Beckman konstaterade att det ju inte är så att man skriver lite sämre för att man får dåligt betalt. ”Vi vill ha betalt!” förklarade Anna Franklin från publiken, och ett mummel från sällskapet visade att många höll med henne. En aspekt som heller aldrig togs upp i debatten var att många författare faktiskt skriver litteraturkritik just för att bidra till sin försörjning.
Så var det dags för avrundningen, och den gick i motsatt ordning som inledningen. Gunnar Bergdahl hävdade att kritik betyder något för både läsare och författare. Det finns en energi i luften kring kreativiteten. Åsa Beckman menade att man inte kan tänka bort kritiken från kulturen. Hon vill rädda den inkluderande allmänningen. I övergångsläget är dock kritikerna prisgivna åt chefer och mediaägare. Ändå såg hon sig som optimist. Mest optimistisk var nog ändå Lina Samuelsson: ”Vi lever i en spännande tid!” sa hon och tillade att folk kanske kommer folk att skratta åt vår oro om 100 år.
Så lät diskussionen. Efteråt fortsatte vi prata kritik i mindre grupper, innan sällskapet sakta löstes upp och vi gick ut i den kyliga vårnatten.
Carina Burman

* Lina Samuelssons avhandling Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006 (2013) kan läsas på nätet: http://kau.diva-portal.org/smash/get/diva2:621542/FULLTEXT01)