Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Sebastian Johans och arbetar sedan ungefär femton år som kritiker och kulturjournalist. Planen har alltid varit att varva journalistik/kritik med skönlitteratur, men det har tagit sin tid att hitta en fungerande växelverkan.  Jag kommer från Åland och skulle göra ett blixtbesök om max ett år i Uppsala 1998, men jag är fortfarande kvar.  I höst har jag också sent omsider debuterat skönlitterärt med romanen Broarna, som handlar om några åländska/finländska emigranter i New York under 1900-talets första decennier. 

Du är aktuell med ny bok, vad kan du berätta om den? (om inte aktuell, berätta om din senaste bok) 
 – Att ha skrivande som yrke och sedan skriva vid sidan av visade sig vara en utomordentligt dålig plan. Jag började skriva Broarna redan 2014, men inte förrän jag i samband med en flytt och ett bostadslån 2018 gav mig själv ett stipendium och började säga nej till annat jobb hittade jag det fokus jag behövde.
   Broarna har på många sätt överraskat mig. Jag var egentligen ganska långt inne i några mer samtida projekt när en liten död kille dök upp i min skalle, när jag satt på ett pendeltåg hösten 2013. Ett litet dött barn som varit borta i mer än ett sekel. Ett barn som var storebror till min egen farmor, men som aldrig hann träffa sina yngre syskon innan han drunknade och så småningom blev kvar, ensam, i en omärkt grav i New York när hans föräldrar återvände till Norden. Det där barnet gick inte att skaka av sig, och blev en fixering. Det var som om det krävde en berättelse, inte nödvändigtvis sin egen, men i alla fall en berättelse som hade något slags förankring i hans korta existens.
   Jag blev tvungen att göra enormt med research om Amerika-emigrationen, krigshistoria och ingenjörskonst, och en massa andra saker som jag aldrig riktigt intresserat mig så passionerat för tidigare. Och runt barnet och i litteraturen hittade jag mängder av berättelser som i Broarna blivit en enda. 
   För mig är Broarna i första hand en bok om sorg, om hur sår kan bli ärr som traderas över tid. Och en bok om olika typer av kärlek.  
   Men den är förstås också en bok som handlar om den sena emigrationen från Norden, då de fattiga som åkte lämnade en förmodern tillvaro och kom till en långt mer utvecklad modernitet. Det handlar om att se ett världskrig på avstånd, och ett inbördeskrig i sitt gamla hemland. Det är en berättelse om att söka och viss mån finna något bättre, en klassreseroman om man så vill. Den är, eller vill åtminstone vara, en påminnelse om att alla, också obemärkta och knappt påbörjade, liv speglar de stora rörelserna.

Vad utmärker dina böcker?
 – Tja, nu har jag ju bara en skönlitterär bok att utgå ifrån, så det är inte helt enkelt att säga. Men jag har också skrivit texter till några tiotal konstböcker (senast om Jim Frykholm), och om jag själv ska leta efter något som möjligen förenar mitt skönlitterära skrivande med mitt skrivande av kritik och essä så hoppas jag att det är att texten känns självklar. En text måste tro på sig själv och liksom kunna luta sig tillbaka i sin egen logik och i att den är så bra som sammanhanget medger. 

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse?
– Det får väl bli Broarna då. Kanske mindre för att det är min första skönlitterära, som för att den representerar ett projekt där jag hade möjlighet att verkligen göra så bra som jag förmår, och om det inte hade fungerat så hade det varit väldigt svårt att kasta sig över nästa projekt.

Vad skriver du på just nu?
– Förutom en del kritik så håller jag på med en långessä om läsande och en tre, fyra skönlitterära projekt. Det som tar mest tid, eller det jag prioriterar, är (till min förvåning) ytterligare en historisk roman som utspelar sig på 60-talet och handlar om en sjöman som ligger i en matsal och dör i skelettcancer. 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag kommer till mitt frilanskontor runt nio och om jag inte är tvungen att skriva en artikel eller något annat brödjobb så gör jag antingen research eller skriver. Skrivandet är alltid jobbigt och mödosamt för mig. Jag behöver ha ett rätt tydligt grepp om det jag ska skriva innan jag får ner det, och det gäller både kritik och skönlitteratur. Om jag har gjort alla läxor tillräckligt bra så kommer jag kanske upp i ett tempo om en till tre sidor om dagen. Det går långsamt, men i gengäld är första versionen i allmänhet relativt färdig och kräver inte galet mycket förändringar.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Oh, det är en lista som kan bli lång. Allt som är funktionellt i relation till ett pågående projekt är ju inspirerande. Research där man jagar små bitar att foga in i sitt eget kan ju vara sanslöst lustfylld. I alla fall när man kommit till en punkt då man vet vad man jagar.
    Men för att vara mer konkret så är Gunnar Björling lite av en husgud, och Agneta Enckell, och varje gång jag läser en bok av Jeanette Winterson så blir jag glad över vad skrivande kan innebära. Jag läser också om Douglas Couplands sorgligt underskattade ”Livet efter Gud” en gång om året, varje gång förvånad över att jag fortfarande tycker att den är så bra. 

Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit?
– Inte direkt, men det finns många som får mig att tänka att jag vill skriva lika bra. Fast första gången jag läste just ”Livet efter Gud” som sjuttonåring eller liknande förbannade jag varje sida faktumet att det inte var jag som skrivit den.

Något annat vi borde fråga om?
– Kanske om jag tycker att det ska bli skönt när coronan äntligen är under kontroll. Svaret är ja.