Skulle du kunna presentera dig för oss? 
Jag föddes 1986 i Monterrey, Mexiko – en stor industristad circa fyra timmar från gränsen till Texas. 2008 kom jag till Sverige (Göteborg) och 2010 flyttade jag till Uppsala för att börja läsa kulturantropologi. Litterärt har jag velat skriva mer eller mindre sedan jag lärde mig att skriva, dvs sedan jag var sex år. Vi hade massor med gamla böcker och encyklopedier i bokhyllorna i vardagsrummet och jag ville ”vara med”. Ingen i familjen var särskilt intresserad av det intellektuella (vi tillhörde den lägre medelklassen som plötsligt befann sig ”på gatan” efter den ekonomiska krisen som slog till i Mexiko 1994, så pappa och mamma jobbade hårt med vad de kunde) men de försökte aldrig styra bort mina intressen.  Böcker var i alla fall billigare än många av de leksaker, som barn brukar önska sig.  
   Retad av de andra barnen som bodde i området p.g.a. de skrovliga bilar som pappa körde, spenderade jag den mesta av min fritid inomhus. Där läste jag allt som jag kunde lägga mina händer på och skrev också en hel del. Det jag började med var att skriva dagbok, kärleksdikter och brev till mina skolkompisar och min döde morfar.
    När det blev litteratur av det hela är jag inte säker på, men jag har aldrig saknat publik. Mamma älskade att smygläsa vad jag skrev och brukade gå runt och berätta för alla som tog sig tid att lyssna på henne om de ”fina saker” som dottern hade skrivit. Självklart hatade jag detta – det gjorde mig arg och fylld av skam. Det handlade om mina privata tankar – min barndoms hemliga kärleksdikter, herregud! Jag började skriva på något slags kod i ett försök att täcka över den bokstavliga meningen av vad jag ville uttrycka. På det sättet skapades ett litet mer privat utrymme mellan jaget, minnet, och ordet. Jag visste inte det då, men jag hade börjat bekanta mig med den symboliska användningen av språket. Mamma hade blivit utesluten från meningens gemenskap, men hon slutade aldrig smygläsa – ju mörkare jag skrev desto mer poetiskt ansåg hon att det hon läste var.
   1999 gick jag i skolan och drömde om att ha en skrivare hemma. Detta var, förstås, en oerhörd lyx för de flesta i Mexiko, och  särskilt bland familjer som min, d.v.s. bland dem som hade förlorat allt fem år tidigare. Jag försökte övertyga mamma om att en skrivare skulle underlätta mitt skolarbete, men hennes tankar var någon annanstans. Hon sade att hon skulle köpa en skrivare åt mig under förutsättning att jag transkriberade ALLT, som jag hade skrivit här och där under åren. Meningen med detta var att vi kunde skriva ut allt, sätta in det i en pärm och ha pärmen i bokhyllan ”tills du blir vuxen och kan känna dig stolt, när du läser det du skrev när du var liten”, som hon sade. Jag tyckte att det hela var löjligt men ville verkligen ha en skrivare, så jag sade ja. Inte långt därefter hade jag fått min skrivare och den omtalade pärmen stod i bokhyllan, där den blev kvar i skuggan i några veckor. Tills den försvann.
   Vad som hände med pärmen kunde man ha gissat från början: Mamma snodde den. Hon tog ett tjugotal kopior av den, som hon sedan delade ut bland släkten, så att alla kunde ”se vad fint dottern skriver.” Jag ville dö. Hela min barndoms och tidiga tonårs texter av olika slag cirkulerade nu fritt i släkten. Mina kusiner började kalla mig för ”poeten” och skrattade åt mig när vi möttes. I några veckor vägrade jag helt prata med mamma och jag vet inte hur saker skulle ha kunnat bli bättre, om det inte var för ett telefonsamtal jag fick en dag efter skolan. Det var sekreteraren till chefen vid publiceringsavdelningen på ”Universidad Autonoma de Nuevo Leon” som ville prata med mig. Det visade sig, att en av de kopior, som mamma hade gjort, hade hamnat hos en faster, som sedan hade givit den till en granne, som sedan gav den till hennes chef på universitetet. Mannen hade läst pärmen och tyckte att innehållet var roligt och fint, men han hade svårt att tro, att det hade skrivits av en trettonåring. Om det hela var sant, ville han att jag skulle bearbeta pärmen för att ge ut den som bok. Sex månader senare publicerades min första diktsamling, Cuervos en mi ventana [Korpar vid fönstret] (UANL 2000). Sedan dess har jag publicerat Cuando los demonios cantan [När demonerna sjunger] (Edén 2007), Mecánica del fuego [Eldens mekanik] (Torremozas 2009), Horcas invisibles [Osynliga galgar] (2013 Ediciones) och Té de poleo [Pepparmint-te] (2018).

När kom din senaste bok och vad kan du berätta om den?
Min senaste bok, Té de poleo [Pepparmynt-te] kom ut i december 2018, men den är inte riktigt en bok. Det är mer ett häfte som skrevs, designades och sattes samman i Ekvatorialguinea (Central-Östafrika) under de sista månaderna av det antropologiska fältarbete, som jag genomförde som en del av min doktorandutbildning. Den kom till som en del av en workshop om ”basic editorial design”, som jag höll för medlemmar av artivistkollektivet ”Locos por Cultura” (LPC) i Malabo, landets huvudstad. Målet med workshopen var att lära unga, aspirerande författare att sammanställa sina verk i egna, små hemmagjorda utgåvor eftersom det i Ekvatorialguinea, Afrikas mest långvariga diktatur, inte finns någon tryckfrihet, inga förlag eller någon bokmarknad över huvud taget. Min diktsamling Té de Poleo [Pepparmint-te] var ett av ett fåtal häften, som kollektivet ”Locos por Cultura” gav ut under sitt förlagsprojekt ”Habitación 323”. Totalt har kollektivet publicerat sju häften, som cirkulerar både i tryckt form och digitalt och som utöver de unga författarna räknar med den nationella litteraturikonen Recaredo Silebo Boturu. Té de Poleo innehåller dikter om livet och samhället i Ekvatorialguinea och skrevs mellan 2014, då jag för första gången besökte landet, och 2018. Mitt, Boturus, och de andra häftena, som kollektivet ”Locos por Cultura” har gett ut har presenterats på diverse bokmässor i Mexiko och Spanien.

Vad utmärker dina böcker?
De flesta kritiker säger, att min poesi har mycket rytm och man har ofta lyft fram, att den är kraftfull och symbolisk. Sedan jag blev bekant med det antropologiska tänkandet, har även detta genomsyrat min produktion. Det antropologiska ögat är tydligast i min bok Horcas Invisibles [Osynliga galgar] – en bok som uppenbarligen tillhör den antropoetiska genren. Dikterna i boken genomlyser frågor om genus, kultur och religion från ett kritiskt perspektiv. Även mina erfarenheter som invandrare i Sverige har haft en stor inverkan på just den här boken.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse?
Mecánica del Fuego [Eldens mekanik], eftersom det var det första som jag publicerade efter att ha flyttat till Sverige. Boken publicerades genom att den vann ett väldigt speciellt pris i Spanien – ”Gloria Fuertes priset” för unga författare i Madrid. Detta var under en tid som var särskilt svår för mig, eftersom jag var mycket deprimerad på grund av invandringsprocessen – det handlade om alienationen, men också om mycket annat. Det kändes som att jag inte hade något språk. När man lämnar Mexiko förlorar man möjligheten att söka de stipendier och priser som finns där – samtidigt kunde jag inte svenska, så jag kunde inte söka de stipendier som finns här eller försöka publicera något här heller. Att publicera i Mexiko genom kontakter var också uteslutet. Som ung kvinna hade jag alltid pratat högt om och utmanat det våld, de sexuella trakasserier och det maktmissbruk, som karakteriserar de mansdominerade kultursfärerna i landet, vilket gjorde att jag inte var välkommen på många ställen. Genom att vinna priset och därmed bli publicerad i Spanien, fick jag inte bara ett språk tillbaka, utan även mitt namn som författare efter att ha lämnat hemlandet.

Vad skriver du på just nu?
Just nu skriver jag min avhandling i kulturantropologi. Det är en existentiell-fenomenologisk undersökning om åldrandeprocessen bland kvinnliga gatuförsäljare i Malabo, Ekvatorial-guinea.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag skriver från att jag vaknar tills att jag går och lägger mig, med två tjugominuterspauser för att äta och röka en cigg, medan jag tar ut hunden i trädgården.

Kan du säga något om växelspelet research och skrivande?
Jag vet inte hur det är för dem som skriver romaner och noveller, och jag vet inte heller hur det är för dem som skriver poesi och inte antropoesi, men den antropologiska forskningen har blivit en central del av min skapandeprocess. Det handlar om att lära sig läsa vardagen mellan raderna, att ”prata” med det man upplever, men också om att lyssna på vad det har att säga. Som poet, forskningen har i mitt fall inget att göra med fakta, utan det är mer en undersökning av det som, oavsett meningarna och tolkningarna som uppstår från ett visst kulturellt sammanhang, konstituerar den mänskliga upplevelsen. På det sättet genomsyrar antropologin och dess existentiella-fenomenologiska perspektiv allt som jag skriver.  

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Jag har en svaghet för kvinnliga, latinamerikanska författare som Eunice Odio, Enriqueta Ochoa och Olga Orozco. Det finns någonting i de här kvinnornas förhållningssätt med världen som alltid har gjort att jag kan läsa mig in i det som skrives.

Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit?
Los elementos terrestres [De jordiska elementen]av Eunice Odio.

Något annat vi borde fråga om?
Nej, det tror jag inte.