Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Anna Ehn och är författare och journalist, bosatt i Uppsala. Jag debuterade 1995 med romanen ”Vårfrost” och har sedan dess gett ut ytterligare fem böcker. 2015 kommer två delar till i barnboksserien om Sally, som jag skriver tillsammans med författaren Mia Öström och med illustrationer av Jenny Karlsson.
Jag gillar att vandra, dyka och läsa. Och så är jag anställd på Upsala Nya Tidnings kulturredaktion.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Roligt! Att ge ut en bok är alltid nervöst, och man känner sig pirrig men också hudlös och sårig. Men den här gången, med barnboken ”Stjärnklart, Sally!”, har det varit mindre påfrestande och mer just roligt. Det beror dels på att vi är två textförfattare och en illustratör, alltså tre upphovsmän, som så att säga delar på bördan och glädjen i publiceringen. Dels på att hela processen runt boken varit lustfylld, vi har haft kul när vi har skrivit och den känslan lever kvar i mig.

Vad utmärker dina böcker?
– Jag har skrivit olika typer av böcker och texter; tre romaner, en bilderbok, en kapitelbok och en reportagebok, samt noveller. Jag skriver för vuxna, för unga och för barn.
Men ett återkommande tema är flickor i tonåren, eller i gränslandet mellan barn och tonår. Jag intresserar mig för identitet, hierarkier och statusförskjutningar. För relationer. För prestationskrav. För synen på jaget, ofta kopplad till synen på kroppen. Jag vill om och om igen gå in i flickans värld, som jag tycker är fascinerande, otäck och spännande, och som rymmer oändligt många berättelser. Och jag hoppas att mina romaner (det är främst i dem som jag rör mig i den nämnda tematiken) också säger något om vår tid, vårt samhälle och synen på flickor och flickors handlingsutrymme. Fast om jag lyckas med det, är förstås upp till andra att bedöma.
När jag debuterade med ”Vårfrost”, som handlar om 11-åriga Klara som blir svårt anorektisk, fick jag höra att det redan fanns ”så många ätstörningsböcker”. Alltför många. Folk var trötta på böcker om krånglande flickor som inte ville äta! Och jag skämdes förstås, för att jag valt att skriva just den tjatiga berättelsen, och varit så där ”navelskådande” som man inte fick vara. Den där skammen bar jag med mig länge, och den hindrade mig i skrivandet (trots att jag snart insåg att de hade fel, det fanns inte så många berättelser.) Jag skulle minsann aldrig mer vara så där tjejigt patetisk igen. I dag tänker jag tvärtom. Skammen jag kände då, är nu en sporre att fortsätta. En indikation på att jag var något viktigt på spåren, något som man inte fick prata om. Så nu säger jag till mig själv: Utmana normerna. Utforska vidare. Skriv mer om flickornas världar – och varför inte om ätstörningar?

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Tveklöst ”Vårfrost”. Det kom 1995 och är fortfarande utlånad och läst vilket är fantastiskt. En debutroman är förstås också betydelsefull eftersom den är första steget in i den litterära världen. ”Vårfrost” är också betydelsefull för mig eftersom den tillkom med en oförskämd lätthet. Språket och intrigen fanns där på ett självklart vis, och att få ha upplevt det kan liknas vid lycka.
Dessutom, vilket jag utvecklar i mitt svar till frågan ovan, har ”Vårfrost” tvingat mig till förtydliganden vad gäller skrivandet, inför mig själv. Vad vill jag, och varför?

Varför skriver du för barn och unga?
– Tja, varför inte? Lika gärna och av samma skäl som jag skriver för vuxna. För att jag vill berätta angelägna, svarta, oroande, humoristiska eller på andra vis pockande berättelser. För att jag vill undersöka något som hänt i livet, mitt eget eller andras, synliggöra och komplicera och förstå. För att jag älskar språk, ord, text, och utmaningen i att söka det exakta uttrycket, och den elegantaste, mest sanna formen, för varje enskild berättelse. Generellt ogillar jag att tänka i ålder, och att försöka ”rikta” en berättelse mot en viss målgrupp. Det känns begränsande och något som jag som författare vill försöka bjuda motstånd mot. Min bilderbok ”Pelé, Kaká och jag” (med illustrationer av Sara Gimbergsson) från 2013 är just ett sådant försök. Där vill vi tänja på gränserna för vad en bilderbok får vara och gestalta, och menar att den lika gärna kan läsas av vuxna.
Samtidigt är jag förstås medveten om att en sexåring, en trettonåring och en trettioåring har kommit olika långt i sin läsning, och behöver olika typer av texter. Och att åldersindelningen ur det perspektivet kan fylla en orienterande och viktig funktion.
Dessutom: i serien om Sally skriver vi just en ”åldersinriktad” text, för barn som håller på att lära sig läsa, eller som just knäckt koden. Och det har varit spännande på andra vis, att inom en tydlig ram försöka skapa det unika uttrycket och språket för just den här berättelsen.
Men jag tycker att det är viktigt att problematisera den gängse synen på vad barn förväntas klara av i olika åldrar, och vad det i sin tur innebär för författaren. Att ifrågasätta varför bokutgivningen ser ut som den gör, och vilka mekanismer som styr.

Vad skriver du på just nu?
– Inte helt förvånande med tanke på vad jag skrivit ovan, rör jag mig återigen bland mina flickor. Exakt hur berättelsen kommer att utveckla sig är för tidigt att säga – den är fortfarande i det krängande stadiet, med en mängd möjligheter men också osäkerheter och, ibland, även misströstan. Det är lätt att bli otålig, att vilja veta saker om texten, komma framåt, vara effektiv, knyta ihop, blir klar – men det finnas många poänger i att våga vänta, och vänta in. En klok författarvän sa till mig en gång att skrivandet handlar om att öppna dörrar, in i olika rum av sig själv och världen och ibland även ut i tomma intet. Jag håller väl på just nu och rycker i olika dörrar och ser om det finns något bakom.
Dessutom skriver jag och Mia Öström fler böcker om Sally. Det är fortfarande en väldigt lustfylld process, och utmanande på så vis att vi försöker vara roliga. Humor är svårt! Men det underlättar att vara två – står det still hos mig, finns Mia där och snitsar till det hela.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– En ideal skrivdag går jag ner i källaren i vårt hus, sätter mig i sängen där med datorn i knäet och papper utspridda runt omkring. Jag arbetar helst på förmiddagen och aldrig mer än tre timmar, ofta mindre. Det låter lite, men är för mig en förutsättning för att behålla glädjen och koncentrationen i skrivandet. För stort beting ger mig prestationsångest, och allt blir snabbt tråkigt och tungt. Så jag försöker skapa en god, överkomlig ordning för skrivandet, med tid på dagen även för vila och avkoppling – vilket i sin tur är avgörande för att idéerna ska komma. Visst måste man nöta på för att det ska ”bli något”, men för mycket nötning är förödande, åtminstone för mig.
Läsning är förstås också en viktig del i arbetsdagen, och gärna promenader.
Självfallet har olika böcker sina olika processer, och processerna har också olika stadier, som kräver olika typer av insatser. Men oavsett stadium försöker jag värna om skrivglädjen.
Ett stort antal arbetsdagar tillbringar jag också på UNT, och då skriver jag ingenting skönlitterärt.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– De romaner och berättelser jag hittills skrivit har krävt väldigt lite research. I den mån jag gjort research har det handlat om att resa till de platser och miljöer jag använt.
Däremot hanterar jag andra typer av växelspel, till exempel mellan arbetet på UNT och skrivandet, och även mellan olika typer av skrivande. Att arbeta heltid på UNT och skriva (och ha barn) har aldrig fungerat för mig. Jag har skrivit under perioder av tjänstledighet, eller deltid. Just nu arbetar jag deltid.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag kan bli våldsamt inspirerad av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Något i hennes fria, pulserande sätt att berätta, lockar mig att själv skriva. Kanske visar hon på möjligheterna och kraften i språket, jag vet inte.
En annan författare som har varit viktig för mig i skrivandet är Märta Tikkanen. Jag minns när jag läste ”Århundradets kärlekssaga”. Jag gick då på skrivarlinjen på folkhögskolan på Biskops Arnö och hade just börjat fundera på om jag möjligen skulle kunna försöka mig på att skriva en roman. ”Århundradets kärlekssaga” är en stark, svart och poetisk gestaltning av ett liv, en kris, och jag, som just då sökte ett sätt att berätta om ett svårt tillstånd, fick en sorts insikt om att jo, det är möjligt, så här kan man göra. Det inspirerade mig att prova, och det försöket blev så småningom ”Vårfrost”.
Jag måste förstås också nämna den nyzeeländska författaren Janet Frame, som jag ofta återkommer till. Hennes självbiografiska trilogi ”Till landet är”, ”En ängel vid mitt bord” och ”Sändebud från spegelstaden” lockade mig en gång att resa till Nya Zeeland, och själv se och uppleva den trakt och det landskap hon beskrev. Janet Frames prosa är klar och enkel, kraftfull utan stora åthävor. Och hon skriver om svåra ämnen med en sorts lågmäld, svart humor som tilltalar mig. ”Ansikten i vattnet” är en annan favorit i hennes produktion.
En svensk författare som inspirerar mig är Katarina Kieri. Hon rör sig fritt mellan olika genrer, närmar sig sina ämnen med ett tilltalande allvar och vågar skriva på en enkel, självklar prosa.

Vad tycker du om barnbokens ställning i Sverige i dag?
– Oj, det här är en stor och komplicerad fråga som andra kan besvara bättre än jag. Men okej då, några tankar. Generellt anses barnboken, och barnkultur mer allmänt, ha låg status i vårt samhälle. Det stämmer säkert. Barn har ingen makt, och dessutom är det en majoritet kvinnor som arbetar med barnkultur, vilket har en tendens att sänka statusen. Möjligen dras också barnboken med ett begränsande pedagogiskt bagage. Den ska gärna fylla en funktion, i stil med att barn ska lära sig läsa, eller uppfostras på något vis genom läsningen. Och så detta med åldersindelningen, att så mycket handlar om att anpassa böckerna efter ålder och kön.
Samtidigt tycker jag mig se en enorm kreativ kraft inom barnboksfältet. Inte minst gäller det bland bilderboksskaparna. Det finns en lång rad svenska fantastiska illustratörer och författare, som utmanar normer och gränser med sina texter och bilder och som utvecklar formen. Eva Lindström, Sara Lundberg, Emma Virke, Anna-Clara Tidholm, Sara Gimbergsson är bara några exempel. Internationellt finns ju Shaun Tan, Kitty Crowther, Gro Dahle och Svein Nyhus, Oscar K, Isol. Och många fler. I det här sammanhanget är ju priser som Alma-priser viktiga för att göra författarna kända för en bredare krets, och i förlängningen höja barnbokens status.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Många! Mia Öströms ”Den du söker finns inte här”, Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Och så önskar jag att jag någon gång i livet lyckades skriva en myllrande roman, med många perspektiv och en vindlande intrig, så som Oates gör i exempelvis ”Vi är familjen Mulvaney”, ”Dom där”, ”Fallen” och ”Blond”. Jag fascineras av prosa som flödar – även om jag själv ofta skriver ganska stramt och återhållet, eller just därför.