Hej månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Azril Bacal- Roij och är född 1941 i staden Callao, nära Perus huvudstad Lima. Jag är agronom och sociolog och knuten till Uppsala universitet, som universitetslärare och forskare. Bland annat arbetar jag för SIDA, den svenska regeringens biståndsorgan.

Jag trodde du hette Bacal i efternamn, men du har ett namn till: Roij?
– Det första efternamnet är min fars namn, det andra min mors. Det är tradition i Peru att bära båda föräldrarnas efternamn.

Åker du tillbaka till Peru ibland?
– Varje år! Jag ska åka dit om en vecka och stanna i två månader. Där bor en äldre syster och min yngste bror, som nu är 70 år. Där bor även mina barn, två döttrar och en son, samt sex barnbarn – en flicka och resten pojkar.

När kom du till Sverige och till vilken del av landet?
– Jag kom till Lund 1972 för att få lära mig mer om ”den svenska modellen”, som jag hade hört talas om. Jag träffade också Gunnar och Alva Myrdahl och det blev en lång vänskap, särskilt med Alva, och den varade fram till deras död. Dottern Kai Fölster träffade jag också men aldrig sonen Jan.

Du är ju forskare, har jag förstått, men även författare av skönlitteratur.
– Jag är agronom inom ekonomi men också sociolog, och jag skriver facklitteratur och skönlitterära texter. Det skönlitterära kommer till tidigt på morgonen och då blir det mest poesi, men även en del prosa.

Kan du nämna några av dina boktitlar?
– Refracciones itirerantes, ungefär ”kringflackande ljusbrytningar” (2010), Haikai desde Tijuana: 24 autores de Boja California (2018), The Pedagogical Legacy of Dorothy Lee and Paulo Freire: Active Learning Strategies in Higher Education (2018). Jag har också deltagit med texter i Uppsala författarsällskaps antologi I rörelse (Edda, 2018), samt i alla de antologier, som Litteraturcentrum i Uppsala har gett ut.

När kom din senaste bok? Berätta om den!
– Poesiboken Fado otonal (2017), som är den av mina böcker jag tycker bäst om.

Vilken bok har haft störst betydelse?
– Refracciones itirerantes, eftersom det är första gången som jag publicerat dikter.

Vad skriver du på just nu?
– Jag skriver hela tiden på något. Den 2 november publicerades en tanka, en japansk diktform, tillägnad Rojava, en autonom administration av norra och östra Syrien:

Jag förblindas av
höstens flammande färger
Röda dolkar som
sticks i vita nejlikor
Svarta korpars återkomst

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag vaknar tidigt och utövar först yoga eller qigong. Sen skriver jag poesi och läser. Därefter följer arbetsdagen på Carolina tills de stänger. Kanske följer något möte eller ett intressant program på Missionskyrkan, författarsällskapet eller annat av intresse. När jag kommer hem tittar jag på TV-nyheterna och lyssnar ofta på musik. Jag läser och skriver till sent på kvällen.

Musicerar du själv?
– Numera hinner jag bara spela munspel. Förr spelade jag både fiol och piano. Både pappa och min syster musicerar, pappa har sin fiol, systern spelar piano. Själv skulle jag gärna lära mig spela cello.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Nyss nämnda Dorothy Lee och Paulo Freire. K.G. Hammars Vägen valde dig: en guide till Dag Hammarskjölds ’Vägmärken’. Konsthistorikern Simon Scama. Scott Samuelsons filosofibok Iowa City.

Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit?
– Nej, men jag skulle gärna skriva en dialog med mig själv. Eller kanske… i Spanien har jag en kompis, som tänker som jag, men han skriver vackrare. Han heter Vicente Manzano och är psykologilärare i Sevilla.

P.S. Man kan hitta många bilder och en hel del information om Azril, även inspelningar, på bland annat TV, Youtube och Facebook.