Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag föddes på den gotländska landsbygden och tog studenten i Visby. 1970 flyttade jag till Uppsala för att plugga med historia som huvudämne. Jag har bland annat jobbat som bonde, kulturjournalist, byggnadssnickare i egen regi, turistguide och föredragshållare. Min första bok – doktorsavhandlingen Handelskompani och bondearistokrati – behandlade den sociala och ekonomiska situationen på Gotland under 1500- och 1600-talen. Sedan början av 90-talet har jag bland annat skrivit ett tiotal häften i Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens Dagsfrågor och hundratals kulturartiklar, huvudsakligen i UNT och Svenska Dagbladet. Jag är sambo, har tre vuxna barn och fem barnbarn.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Det känns skönt att bli klar med ett projekt. Boken Fallet Engeström behandlar kulturarvsbrott och insiderbrott i kultursektorn med antikvarien Ragnar Engeström i fokus. Men det som fascinerar mig mest är inte tjuven Engeström utan alla de personer i hans omgivning som stoppade huvudet i sanden och lät honom stjäla som en korp i cirka 40 år. Teflonmänniskor – som står över alla misstankar – är ett mycket intressant begrepp. Bland aktuella exempel kan nämnas KB-mannen Burius och Uppsalas förre polismästare Göran Lindberg. Ingen kunde ens föreställa sig att de var kriminella.

Vad utmärker dina böcker?
– Min målsättning är att förstå de bakomliggande faktorer som kan begripliggöra samhällskriser och människors irrationella handlingar. Även besinningslösa massmördare – som Hitler, Stalin och Pol Pot – hade sina väl genomtänkta motiv när de gav order om etnisk rensning och folkmord. I många kulturartiklar har jag bland annat gjort ambitiösa försök att förklara militanta islamisters handlingar och kartlägga de ”rationella” bevekelsegrunder som drev det rwandiska folkmordets arkitekter.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Svårt att säga. Men avhandlingen Handelskompani och bondearistokrati har onekligen haft rätt stor betydelse för den lokalhistoriska forskningen på Gotland. Afghanistan och talibanerna råkade komma ut strax före Nine/Eleven när folk fortfarande inte visste så mycket om Al-Qaida och talibanrörelsen. Pocketboken Gotlands historia i fickformat har lästs av tiotusentals turister och kursdeltagare sedan publiceringen för nästan trettio år sedan.

Varför skriver du facklitteratur?
– Det funkar bäst för mig. I en tid när nyhetsförmedlingen snuttifieras och förytligas känns det viktigt att peka på det strukturella sammanhanget. I mina böcker och kulturartiklar har jag ofta valt att göra historiska tillbakablickar som kan kopplas till viktiga händelseförlopp i vår tid. Ifall jag skrivit Fallet Engeström i skönlitterär form skulle läsarna antagligen tro att hela den osannolika historien var påhittad.

Vad skriver du på just nu?
– Jag skriver på ett manus om det gotländska bondesamhället. I fokus sätter jag min mamma som låg isolerad i ett mörklagt rum i nästan 35 år. Hon ville studera, för att bli tandläkare eller skådespelare, men tvingades avbryta studierna för att ärva gården och gifta sig med en bondson från trakten. Det är ett stycke kvinnohistoria som, hoppas jag, kan kasta ljus över det traditionella bondesamhällets hederskulturella värderingar och normer. Idag har många samhällsdebattörer glömt bort – eller förträngt – att även Sverige och Europa varit genomsyrat av hederskulturer för inte så länge sedan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag studsar tidigt ur sängen för att konsumera nyheter vid frukostbordet. En vanlig arbetsdag brukar jag pendla mellan Carolina och mitt arbetsrum i bostaden. För övrigt älskar jag att läsa böcker på mysiga kaféer.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Det är verkligen ett växelspel. Vid författandet av Fallet Engeström har jag, för att ta ett exempel, läst cirka 4000 sidor domstolsprotokoll och polisiära förundersökningar. Till detta ska bland annat läggas de skriftliga sammanställningar från cirka hundra telefonintervjuer som min researcher Stefan Simander har bidragit med. Så fort jag upptäcker någon intressant detalj i forskningsmaterialet brukar jag avbryta läsningen för att kasta ner preliminära textavsnitt på papper.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag inspireras alltid av författare som kan blåsa liv i trista empiriska uppgifter och skapa rafflande dokumentärromaner. Även stapeldiagram – och tabeller i Statistisk Årsbok – kan bli spännande läsning om man exempelvis tittar på de människor som döljer sig bakom siffrorna. För övrigt läser jag gärna biografier över historiska personer. I synnerhet om författarna gräver djupt och drar fram mörka drifter, dolda bevekelsegrunder och existentiella frågor i ljuset.

Vad tycker du om fackbokens ställning i Sverige idag?
– Jag tror inte att fackboken är i kris. När den mediala nyhetsförmedlingen förytligas växer behovet av vetenskapliga tidskrifter och fackböcker. Den som vill få den tesen bekräftad kan göra ett studiebesök i Pressbyrån på Stockholms Central. Den digitala tekniken har för övrigt gjort det både billigare och lättare att ge ut böcker. Många små bokförlag har växt som svampar ur jorden under de senaste åren.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Absolut. Det finns många. Jag hade gärna skrudat mig i Dan Browns kläder och skrivit Da Vinci-koden. Det är, tycker jag, en underbar mix av fakta och fiction som slaktar många heliga kor, sätter läsarens kritiska förnuft på prov och väcker intresse för historia. Ett par andra kioskvältare som jag gärna skrivit är Dan Josefssons och Hannes Råstams avslöjande böcker om det intellektuella och rättsliga haveri som gjorde Quick-skandalen möjlig. De två författarna avslöjar blinda fläckar och svarta hål i vårt samhälle som på många sätt kan jämföras med Fallet Engeström.