Hej månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Inte så alldeles enkelt, ju fler år desto osäkrare självbild, men jag ska försöka. Alltså, född 1938 i Hälsingborg, som det stavades på den tiden. Pappa, mamma, lillasyster. Barndomsåren präglades av kriget med ett mörklagt Helsingör, luftbevakning och truppförflyttningar. Också av prästgården i Allerum utanför stan med morföräldrarna och av de långa somrarna i Värmland. 1944 flytt till Västerås där jag 1957 tog studenten på latinlinjen. Efter det medicinstudier i Uppsala och familjebildning, samtidigt som jag så smått börjat skriva. Debut 1965 med romanen ”Baronen”. Parallellt med läkarjobbet ytterligare romaner, plus dramatik främst för Radioteatern, men också för TV-teatern och Riksteatern. Så småningom specialistläkare i allmänpsykiatri och rättspsykiatri.

När kom din senaste bok och vad kan du berätta om den?
Den heter ”Bäste Johannes” och utkom i maj förra året. Johannes var min farfar, född 1844 i Kila församling i sydvästra Värmland. Min pappa, yngst av fyra syskon, lämnade föräldrahemmet för studier, hans två år äldre bror for till USA. Korrespondensen under de här åren mellan sönerna och hemmet utgör jämte ett fotomaterial underlaget till den här boken. Min idé var inte en traditionellt utformad släktkrönika, heller inte en självbiografi, utan en i en tänkt dialog med min farfar Johannes fritt litterärt gestaltad berättelse.

Vad utmärker dina böcker?
Att de sinsemellan är väldigt olika! – I romanen ”Baronen”, det första jag skrev och som också blev min debut, känns språket färdigt och etablerat, mottagandet blev också positivt. Men istället för att gå vidare på den inslagna vägen ville jag pröva nya former för berättandet. Efter den experimentella ”Historien om Felix F. Rosenbaum” följde 1971 ”Hövagnen” (efter Hieronymus Bosch´s målning), där jag hittat ett friare och därmed starkare berättande. 1976 utkom ”Löfteslandet”, i sitt samhällsengagemang präglad av mina första år som psykiater. I romanen ”Höksommar” 1985 och (efter åren av teaterskrivande) uppföljaren ”Klockorna under jorden” 1995 var jag framme vid ett berättande som jag räknade med skulle bära vidare. Men, ack! Efter ett mellanstick med ungdomsromanen ”Den försvunna falken”, en berättelse från 800-talets Vendel, halkade jag obekymrat in på något helt annat: romanen ”Via Amorosa”, utgiven 1995 på förlaget LaGun. En vildsint och med katolska mått mätt blasfemisk historia i italienskt trettiotal, där jag språkligt och innehållsligt gett mig fria tyglar. Gissa om jag hade kul! Den senaste, alltså ”Bäste Johannes!”, som också är en avslutning och ett avsked från en tid för nu längesedan, samtidigt inte mer än ett överskådligt antal decennier bort.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse?
För mig själv, antar jag frågan avser. Skulle i så fall (numera) kunna vara ”Hövagnen”. Den väckte entusiasm och förväntningar på förlaget, mottagandet ingen direkt succé, men min stjärna var i fortsatt stigande. Rätt snart blev man besviken. Istället för en ny Hövagn gick jag vidare i motivval och berättande. För mig blev ”Höksommar” den klart bättre och viktigare romanen, men efter senare omläsningar av ”Hövagnen” med dess intensiva språk och omskakande historia förstår jag förlaget bättre.

Vad skriver du på just nu?
Jag är precis i början på en berättelse från Sverige i nutid. Den fiktiva ö där den utspelar sig finns samtidigt i verkligheten. Ett exempel på hur en plats samtidigt kan vara ett språk, färdigt att tas i bruk.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Tidig uppstigning, frukost, tidningsläsning. Tre-fyra timmars skrivande fram till lunch. Låta det vila till nästa dag.

Om växelspelet research och skrivande.
Före och under skrivandet allt från facklitteratur, konstutställningar, museibesök till resor och utlandsvistelser. Och inte minst Google.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
En tidig inspiratör var Lars Gustafsson, som gick två klasser över mig i gymnasiet. Hans andra roman ”Bröderna” – det sönderlästa exemplaret finns fortfarande i min bokhylla – slukade mig helt. En mångbottnad berättelse om vägval – den ena vägen ledande inåt mot mystiken, den andra ut mot den faro-fyllda, moderna världen. Ett val författaren för egen del redovisar i sin nästa roman ”Följeslagarna” med dess rafflande intrig och realistiska berättande. Bland författare på senare år minns jag särskilt Chimamanda Ngozi Adichie för hennes berättelser från Nigeria, sydamerikanen Roberto Bolagno för hans väldiga och omtumlande roman 2666, och flera andra.

Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit?
I så fall ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” av Miguel de Cervantes.