Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss? Journalist/författare/musiker, med ett yrkesliv på Sveriges Radio, TT och frilans bakom mig. Sedan pensionen 2014 har författarskapet (Faktatexter, skönlitteratur, poesi) men också musiken blivit allt viktigare.
Född i Stockholm, uppvuxen i Berlin och Paris i en familj/släkt av journalister, konstnärer och musiker. Också invandrare, andra generationen, min pappa kom som flykting från Berlin till Sverige 1939.
Gift med Nina, högstadielärare, tre vuxna döttrar. Levt i Uppsala sedan 1968. Även om jag skrivit professionellt sedan början av 1970-talet räknar jag mig i viss mån som rookie när det gäller författarskapet.
Berätta lite om din senaste bok!
Dieters bok, flykting hos familjen Bergman (2018). En dokumentärroman om min pappas sju år som fosterson hos Ingmar Bergmans föräldrar. Den väckte milt sagt reaktioner (de flesta glatt överraskade) eftersom narrativen kring Bergman tidigare dominerats så starkt av Ingmar själv.
Vad utmärker dina böcker?
Brokighet. Sträcker sig från faktaböcker, typ instrumentbiografier, till den roman jag arbetar med nu som i stort sett är skönlitterär.
Vilken av dina böcker har haft störst betydelse?
Om någon verkligen skulle fråga om mitt glesa författarskap om 50 år så tror jag nog att boken om Ingmar Bergmans familj kommer att nämnas eftersom den stack hål på de flesta av Bergmanmyterna. Men det förutsätter förstås att folk fortfarande är läskunniga….och att någon minns Bergman…
Men instrumentbiografierna jag medverkade i på 1980-talet väckte en hel generation av svenska säckpipare och liraspelare till liv…Huuva…Förmodligen har det aldrig funnits så många svenska säckpipor i Sverige som det finns i dag – men det gäller nog för nyckelharpor och fioler också…
Vad skriver du på just nu?
En roman som jag funderat på sedan sommaren 1967, när jag, 16 år gammal, jobbade på kibbutz i Israel och sedan liftade kors och tvärs genom Israel. Och hur jag efter hemkomsten erfor svenskarnas totala okunskap eller likgiltighet kring Mellanösternkonflikten. Men den handlar inte alls om mig utan om en tid när både judar och araber kallade sig palestinier – och om hur våldets vägmärken kantar vägen fram till Israels bildande.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Eftersom romanen kräver rätt så mycket researcharbete handlar mycket om att gå igenom arkiv, både i Sverige och utomlands. Det handlar alltså om mycket datorsittande, brevväxling med obskyra småarkiv på nån bakgata i Jerusalem eller för den delen Carolina, KB och framför allt Riksarkivet.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Av nu levande författare är det förstås Ola Larsmo, Lars Sund, Henrik Berggren samt Elisabeth Åsbrink. Anledningen är förstås att de på olika sätt bor i den där vägkorsningen där det dokumentära och skönlitterära möts och där jag också vill hänga. Men jag har också stor beundran för (jag fortsätter att vara lite lokalpatriotisk) för författare som exempelvis Danny Wattin, som, även när han skriver om tunga saker som Förintelsen har en förmåga att låta humor och värme träda fram.
Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit? Eftersom frågan lite lömskt men underförstått även kan tolkas med fraser som ”skrivit om”, ” skrivit i stället”, så behåller jag nog svaret för mig själv.
Något annat vi borde fråga om?
Ni glömde fråga om musiken. Den mår bra och flyter gärna ihop med skrivandet. Jag började ju författarskapet på 1980-talet med att skriva tjocka böcker om folkliga instrument vars nordiska historia hade glömts bort eller ignorerats av den så kallade sakkunskapen. Men böckerna om säckpipan och liran nordiska historia drev också fram ett musicerande på dessa officiellt utdöda instrument för att bevisa motsatsen. På senare år har jag har bland annat grävt i och skrivit/publicerat texter om den folkliga sångtraditionen på östra Gotland samtidigt som jag har fört ut just den musiken i föredrag och offentliga musikframträdanden.
Panta Rei…kai anamignýontai