Månadens medlem

Månadens medlem oktober november 2017: Inger Norberg

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag föddes på gården Framnäs, en mil utanför Arvidsjaur. Bodde med farföräldrar, föräldrar, syskon, pappas nio syskon, en kusin, en barnpiga, en finsk pojke, som vi tog hand om under kriget samt skogshuggare, som arbetade i hemskogen. Till gården hörde stora jordbruksägor och en ladugård med kor, hästar, får och höns. Idag ligger Arvidsjaurs flygplats på min farfars mark, alldeles intill gården, där många av mina släktingar finns kvar än idag.
När jag var fem år flyttade min familj hem till mammas by, Rättsel, Arvidsjaur socken. Vi bodde hos mormor och morfar, samt min morbror och hans familj – återigen en storfamilj. Mormor var byns lärare och hon hade avkrävt från morfar, när han friade, att han skulle sköta hushållet, medan hon rättade prov och förberedde lektioner och han höll sitt löfte till henne.
Pappa började bygga vårt eget hus med hjälp av inhyrda byggare från trakten. Han var skogsarbetare och jordbrukare, mamma utbildad sömmerska. Hon skötte den nybyggda gården och ladugården samt barnen, medan pappa var ute i skogsarbete hela veckorna.
Jag flyttade hemifrån när jag var tretton år för att börja i realskolan i Arvidsjaur. Där bodde jag inackorderad i en skräddarfamilj tillsammans med andra elever i realskolan, en rolig tid.
Mina föräldrar hade planerat, att jag skulle gå i småskoleseminarium som mormor, men jag ville fortsätta i gymnasiet i Piteå. Efter studenten kom jag till Uppsala, där jag bl. a. studerade litteraturhistoria, nordiska språk, tyska, pedagogik, konsthistoria, geografi och religion. Efter lärarhögskolan undervisade jag några år på högstadiet. Därefter fick jag erbjudande om ett arbete som litteraturpedagog på Svenska barnboksinstitutet (SBI) i Stockholm. Jag ledde bl.a. läsfrämjande arbete genom ”Läs 2000!” i samarbete med Lennart Hellsing och Läsrörelsens Elisabeth Resslegård. Vi åkte runt till medlemskommuner och föreläste för lärare och biblio-tekarier. På SBI tog jag emot barnboksförfattare och andra i branschen, från hela världen.
När jag slutade på SBI anordnade vi i föreningen ”The Society of Children´s Book Writers and Illustrators” i Sverige en nordisk barnbokskonferens i Karlstad. Mitt engagemang för SCBWI ledde till ett deltagande i deras internationella konferenser, samt besök av barnboksförfattare från hela världen. Därefter hjälpte jag till med att anordna kurser för barnboksförfattare i Norden på Biskops Arnö sommartid. Några från den gruppen bildade sedan det nordiska bokförlaget Fimafeng med utgivning av barnböcker på nio språk i Norden, samt tyska. Förlaget hade sitt säte hos Birgitta Östlund i Lövstabruk men det är nu nedlagt.

Du är aktuell med ny bok, så hur känns det?
Det är inte så stort. Jag har fått med en liten novell i en samling för barn 8-12 år, Gillar, på Whip media. Men nya böcker är på gång.

Vad utmärker dina böcker?
Jag har skrivit i många genrer, dock inte poesi. Efter novellkurser på Medlefors folkhögskola har det blivit en del noveller. Där gick jag även en kurs i att skriva reportage och en kurs i romanskrivande.
Mina första böcker, Uppdrag svenska, ett läromedel i svenska för åk 7, 8 och 9 på Almquist & Wiksell, skrev jag under fem år (90-tal) tillsammans med tre andra författare. Det följdes av ytterligare två böcker på samma förlag. 2003-05 blev jag redaktör för två böcker på BTJ förlag, Läslust och lättläst samt Läslust och läslist. Idéer för högstadiet och gymnasieskolan.
Jag fick sedan i uppdrag att skriva ett bygdespel till ett jubileum i Manjärv, Norrbotten 2008. Kampen om skogen spelades av gymnasieungdomar, samt två skådespelare från Stockholm och Göteborg under ledning av teaterregissören Tommy Berg från Älvsbyn.
Nästa arbete blev Helena och Charlotta Hedströms och mitt samarbetsprojekt Jag vill leka! Jag vill leka!!, en bok för vuxna, som vill stimulera barns lekande, 2013. Samtidigt utkom
Rasmus leker med elden i Norge och i Sverige. Det är en lättläst bok för ungdomar, som jag skrivit ihop med norrmannen Jan Ove Ulstein.

Vilken av dina böcker har haft störst betydelse?
Ekonomiskt har mina läroböcker haft störst betydelse, då de utgavs i en stor upplaga under några år. För mig själv betyder ändå berättandet och den skönlitterära texten mest. Noveller och kortare berättande texter har publicerats på olika håll, bl.a. i antologier. Ett reportage från Tailand om pärlfiske har utkommit i mindre offentligt sammanhang.

Vad skriver du på just nu?
Jag håller på med fyra olika arbeten och det fungerar bra, eftersom jag samarbetar med olika personer, som inte alltid har så gott om tid. Jag däremot ägnar mig åt författande på heltid.
Helena Hedström och jag skriver på en uppföljare till ”lekboken”, en bok om konsthantverk
och pyssel inför jul och andra högtider.
Tillsammans med en kvinna i Stockholm skriver jag en bok om barnboksförfattaren och
illustratören Hans Rey.
Jag bearbetar samtidigt ett äldre manus om en tre månaders resa till Madagaskar.
Nu håller jag dessutom på att redigera allt skrivet materiel om min uppväxt i Norrbotten.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Efter frukost sätter jag igång att läsa igenom det jag skrivit dagen innan, gör rättelser och tillägg. Jag arbetar till en timme innan lunch och går då på en promenad, gör en cykeltur eller besöker gymmet. Sedan arbetar jag mellan lunch och middag. Efter min tid som lärare har jag blivit mycket disciplinerad och hinner därför mycket.

Om växelspelet research och skrivande
Under resor skriver jag dagbok och antecknar vad jag vill läsa för att lära mig mer. När jag kommit hem letar jag på bibliotek, i bokhandlar och på Internet och läser och antecknar en hel del. Ganska snart börjar jag skriva, medan allt känns aktuellt.
Vad gäller skönlitteratur, så skriver jag hela tiden på, men går också tillbaka till dagböcker, foton, brev och annat användbart material, som infogas i berättelsen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Alltid norrländska författare, för jag känner igen mig i människorna, landskapet, språket. Jag är med i Norrländska författarsällskapet och prenumererar på tidskriften Provins. Jag läser Sara Lidman, Torgny Lindgren, Per Olov Enqvist, Eyvind Johnson, Mikael Niemi, Stig Larsson, Bodil Malmsten, Stina Stoor, Inghilda Tapio, Paulis Utsi…. Men naturligtvis läser jag också annat. Mina barn sticker åt mig författare, som jag aldrig hört talas om.

Finns det någon annan författares bok, som du gärna hade skrivit?
Nej. Jag är nöjd om jag får mina egna böcker skrivna. Det finns allt för litet tid till det och jag har så mycket som väntar på att nedtecknas.

Något annat vi borde fråga om?
Varför så sen debut? Under småbarnsåren var barnen, vårt nystartade dagis samt de teatergrupper jag ledde viktigast. När de åren var över greps jag av en sådan reslust och skrev då mest resedagböcker (ej utgivna). Läroböcker och andra beställningsverk tog tid. Men nu har jag sagt nej till ännu en bok för Bibliotekstjänst, för nu är det andra texter som gäller.

Månadens medlem juni, juli, augusti 2017: Leonardo Rossiello Ramírez

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är född i Uruguay för 64 år sedan och har bott i Sverige i 39 år. Jag har tre barn, skrivit och publicerat sex novellsamlingar, tre romaner och tre diktsamlingar, alla skrivna på spanska, och har ett par, tre nya verk på gång. Även om man i vanliga fall inte säger t ex ”invandrarrörmokare” eller ”invandrarkock” tål jag att kallas för ”invandrarförfattare”.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
Nja, i Sverige är det svårt att bli aktuell med en bok som inte är skriven på svenska vilket inte minst beror på de kostnader en översättning från spanska till svenska innebär. Trots detta känns det tillfredsställande med min senaste novellsamling, Mejor me despierto (ungefär Bäst jag vaknar, 2016).

Vad utmärker dina böcker?
Som jag ser det är det tre karaktärsdrag, som utmärker mina böcker, vilka jag nog delar med många av mina kollegor: frågan om huruvida människan har en fri vilja eller om det är så att det som händer, på något vis, är förutbestämt, att varenda rad är genomtänkt även om jag inte alltid skulle kunna stå för resultatet och att våra texter, skönlitterära eller ej, inte sällan är tillkomna under sömlösa nattimmar.

Vilken av dina böcker har eller har haft störst betydelse?
Så som en förälder älskar sina barn lika mycket, har det varit för mig med mina böcker. Alla har på sitt sätt betytt mest. I övrigt har den internationella spridningen betytt en hel del för mig. I skrivande stund gäller detta romanen Aimarte, som hittills har publicerats i Colombia, Uruguay och i Italien. I Colombia tillerkändes min roman ett prestigefyllt litterärt pris, Premio Álvaro Cepeda Samudio.

Hur hanterar du växelspelet mellan forskaryrket och skrivandet?
Någon politiker, kanske var det Olof Palme, sade: ”Ett helvete i taget”, men även om det låter utsökt enkelt går plattityden i praktiken inte att tillämpa. Att t ex skriva en artikel för en vetenskaplig tidskrift kan ta månader i anspråk, men detsamma gäller för en novell. Det säger sig självt att den ena genren inte kan ersättas av den andra utan andningspaus och tempusbyte. Litteraturvetenskap, som är min akademiska hemvist, och skönlitteraturen skiljer sig som dag och natt vad gäller tankeverksamhet. Därför får man arbeta med dem under samma dygn fastän under olika tider. Skönlitterära texter skriver jag alltid på kvällar och nätter medan mera vetenskapliga texter vanligtvis föds under arbetsdagens lopp.

Vad skriver du på just nu?
Jag håller på med två romaner, det ena i samarbete med en kollega, via mejl; en historisk roman som är tänkt att bli den andra av en trilogi, med Giuseppe Garibaldi i bakgrunden, samt två diktsamlingar, en traditionell, den andra på prosavis.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag vaknar, duschar, äter frukost, åker till mitt arbete vid Uppsala universitet, undervisar eller forskar, kommer hem och äter middag. Sedan sätter jag mig framför bildskärmen – and just do it – skriver det som jag i förväg har bestämt. Viktigt är att inte skriva mer än planerat, att kunna lägga ifrån mig pennan, när jag egentligen skulle vilja fortsätta. Då finns lusten kvar att gå vidare med texten vid nästa arbetspass. Innan jag somnar läser jag ett och annat, ett romankapitel här eller ett par dikter ur en diktsamling där, som för mig vidare.
När ett råmanus äntligen är klart, gäller nästa fas eller faser: omläsning, gärna högt, därefter saxen och till sist skrivbordslådan, där resultatet får vila under tre, fyra månader innan en ny omgång med nämnda verktyg äger rum varpå jag ber några av mina likasinnade, författarkollegor som erfarna läsare, att ta del av mitt opus. Jag tar in deras synpunkter och bearbetar min text där jag finner det adekvat. Därefter är det tvärstopp och jag säger till mig själv att det är klart för utskick till bokförlag.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Framför allt klassikerna, d v s de vars böcker jag läst och tyckt om. Jag får inspiration av dem därför att de har lyckats lösa problem som jag själv måste lösa, fast på mitt vis. Det kan vara allt från att avgöra vilket eller vilka berättarperspektiv som är bäst för just den aktuella storyn, vilken lyrisk attityd som lämpar sig bäst för just det som jag vill uttrycka i en dikt, eller ett teatraliskt grepp, en situation som påminner om det som jag för stunden brottas med.

Vad tycker du om poesins ställning just nu?
Här i Sverige verkar poesin må ganska väl, med tanke på omständigheterna. Men bättre materiella förutsättningar – till exempel större andel av försäljningspriset för varje bok, förslagsvis 25 % och fler bidrag från samhället för poeterna, skulle kunna få deras blommor att blomma ännu mera.

Vad tycker du om romanens ställning i Sverige i dag?
Jag har intrycket av att det skrivs en del om ämnen som – för mig, det är en smaksak – ter sig mindre intressanta, samtidigt som berättarkonsten är bra eller mycket bra. Men att hur har tenderat att ta över vad finns med i bilden. Det går säkert inte att föra till bevis, det är nog ganska godtyckligt. Eller snarare intuitivt. Men om man skrev lika väl om teman längre bort från det vardagliga, småborgerliga statslivet, så skulle romanen kanske få en ännu högre ställning. Detta skriver jag med all respekt för romanförfattarna, med reservation för undantagen och för de många böcker som jag ännu inte har hunnit läsa. Tja, i ärlighetens namn hade ett bättre svar varit: Jag vet inte riktigt.

Någon annan författares bok som du velat skriva?
Egentligen inte – om man ska tolka frågan bokstavligen. För det hade förutsatt att hen inte hade
skrivit sin bok. Jag må vara något av en egoist, men inte till den graden. Eller så att hen hade plagierat just mig, stackars sate. Nåväl. Den bästa bok som jag har läst och som jag s a s velat skriva är Cervantes Don Quixote.

Är det något annat som vi borde ha frågat om?
Varför inte teatern? Det är en litterär genre av största vikt, inte minst i Norden, med en utomordentligt stark tradition som inte kan underskattas. Och kanske om jag har skrivit för teatern. Då hade svaret blivit: Ja, det har jag! Monologen Armonía y Mónica och dramat Las abejas (Bin). Tack för att jag fick vara med i Månadens författare!

 

Månadens medlem april 2017: Magnus Ringgren

foto: Bokföraget Edda

foto: Lotte Sederholm

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är kritiker och poet. Jag har aldrig haft så mycket att gör som nu när jag är ganska nybliven pensionär. Mina uppdragsgivare tycks gilla vad jag gör.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
Just det, Träblåsare kom i höstas. En alldeles vanlig diktsamling. Det är ganska roligt att ge ut böcker även om de inte uppmärksammas särskilt mycket. Å andra sidan är en bok död för författaren när den väl är publicerad. Nu får andra säga det om boken som jag själv inte vet. Författarintervjuer är en genre inlånad från helvetet!

Vad utmärker dina böcker?
De tar mycket lång tid på sig att bli färdiga. De bygger ofta på skisser och anteckningar som kan vara mer än ett decennium gamla.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Nästa bok!

Du skriver kritik. Hur går det att kombinera med ditt lyriska skivade?
Det går utmärkt. I båda rollerna måste man dock försöka hålla sig fri och inte skaffa sig en massa bindningar till vänner och kollegor.

Vad skriver du på just nu?
En liten bok om Willy Granqvist, poet och radioman som dog 1985 men som inte tappat ett dugg av aktualitet och kvalitet sedan dess. Tillsammans med Krister Gustavsson gav jag ut hans samlade skrifter på Bokförlaget Lejd för en del år sen. Jag tänkte följa upp med en mer essäistisk text.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Den vanligaste arbetsdagen är fri från arbete. Slöhet och lättja öppnar för infall och idéer. Plötsligt hittar jag mig själv vid datorn mitt inne i skrivandet. Sånt kan inte planeras. Som Gunnar Ekelöf säger: ”Även tankspriddheten är ett storlsaget landskap.”

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Jag har haft svårt att frigöra mig från Tomas Tranströmer, en poet jag mötte redan i tonåren och som jag sedan – lite halvhjärtat – ville skriva avhandling om. Men numera tror jag att han går fri från min klåfingrighet. Jag måste också nämna hans motpol i samtida poesi – Lennart Sjögren. En skrivande människa måste försöka inkorporera sina motsatser i arbetet. Den ene är metaforiker, den andre en allvarlig betraktare av själva existensen.

Vad tycker du om poesins ställning just nu?
Den är som alltid både lysande och prekär.

Vad tycker du om romanens ställning i Sverige i dag?
Alldeles för mycket relationer och känslor! Jag blir så glad när en Uppsalakille som Nils Håkanson gör tvärtom i sin nya bok Ödmården: uppfinner världen och språket på nytt och visar sin uppenbara glädje över att göra det. Mer fantastik!

Någon annan författares bok som du velat skriva?
Någon av Madeleines Gustafssons diktsamlingar!

Är det något annat som vi borde frågat?
Vi kanske borde pratat lite om musik också, den konstart som näst poesin är viktigast för mig.

Månadens medlem februari 2017: Reza Rezvani

Reza Rezvani9Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag föddes 1946 i Teheran, Iran, med andra ord direkt efter kriget och under en turbulent tid, dessutom i en familj med en far som var respekterad författare ute i samhället, en diktator inom familjen men samtidigt ytterst mån om vår utbildning. Följaktligen gick jag och några av mina syskon under några år i en skola för aristokratiska barn med engelska som huvudspråk och armeniska lärare där vi sjöng julsånger och letade påskägg! Jämfört med de andra barnen gällde vi som underklassbarn. Något senare gick jag på vanliga statliga skolor, vilket spädde på diskrepanserna i mitt liv.
Denna situation, full av motsägelser, gjorde att jag vid tio års ålder började leta efter en lösning på min världs alla problem. Den lösning som jag fann var att framhålla profeten Mohammeds liv som en spegel för att alla runtomkring, särskilt min far, skulle lära sig ett bättre beteende. Endast tio år gammal började jag i smyg skriva Mohammeds biografi. Två år senare var boken klar och upptäcktes av min far som började utnyttja den till max! Boken fick mycket uppmärksamhet, men sålde knappt och var snart bortglömd. Idag finns ett enda exemplar av boken kvar.
Jag fortsatte sedan skriva om shiiternas första imam Ali, en bok som aldrig lämnade det handskrivna stadiet. Den påbörjade författarkarriären avstannade för en lång tid framöver.
1964 avslutade jag gymnasiet och åkte till Tyskland för att studera. Med tiden blev jag auktoriserad översättare och tolk. Samtidigt kom jag in i den vänsterrörelse som kännetecknade slutet av sextio- och början på sjuttiotalet, så småningom också in i den iranska oppositionella studentrörelsen där jag sedermera blev deras tidningsredaktör.
1979 kom det till den islamiska revolutionen i Iran och jag återvände och fortsatte som vänsteraktivist även där. 1981 hamnade jag, tillsammans med hundratusentals andra, i politiskt fängelse med tortyr och avrättningar på dagordningen. Jag slapp med nöd och näppe avrättning men inte tortyr. Fem år senare var vänsterrörelsen nedslagen och jag sattes, tillsammans med många andra, på fri fot. Jag ville fortfarande inte lämna landet, men min familj hade redan flytt till Sverige och småningom kom jag efter.
Under mina 27 år i Sverige har jag arbetat som universitetslärare, högstadielärare, översättare och projektledare. Slutligen återvände jag till mitt första ”jobb” och blev åter författare – och poet.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
Skapelsekanal i mellanvärlden återspeglar en del av min inre och yttre värld. Min kärlek till naturen, till livet, till kvinnan, till medmänniskorna finns där. Glädje och sorg, liv och död, hemlängtan, brutalitet och hängivenhet, musik, smärta och slutligen död finns där, och så min livsfilosofi förstås.

Vad utmärker dina böcker?
– Min författarkarriär har varit mycket spretig. Först kom biografin om Mohammed. I Tyskland översatte jag Staten, en bok av Lenin (föregångare till Stat och revolution) och några tekniska böcker. Åter i Iran skrev jag en forskningsrapport om den iranska stålindustrin. I Sverige skrev jag, tillsammans med Anna Franklin, Den osynliga litteraturskatten om författare som är bosatta i Sverige men skriver på andra språk än svenska och nu senast min diktsamling.
Jag kan inte hitta någon röd tråd, varken genom mitt liv eller genom mitt författarskap – utom det eviga sökandet, men vem kan inte säga det?

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– I och med att mina fåtaliga böcker är så pass olika är det inte möjligt att besvara den frågan heller.
Mohammeds liv skulle kunna ha en stor betydelse idag då den har skrivits med ett barns oskyldiga ögon och skulle kunna avslöja mycket av de lögner som sprids.
Den osynliga litteraturskatten verkar än idag, sex år senare, fortfarande vara den enda bok som de senaste tio–femton åren har skrivits om ämnet.
Min diktsamling har fått en del fina recensioner och berör vitt skilda teman.

Varför skriver du poesi?
– Ända sedan tidig barndom har poesi och klassisk musik varit min själs näring. Men det var först under mitt liv i Sverige som jag började skriva poesi på allvar. Med tiden blev svenskan mitt språk, den omgivande naturen och världen mina referensramar. Följaktligen skrev jag också nästan uteslutande på svenska.
Dikterna kommer till mig när de behagar. Ibland i form av några ord, ibland som en idé, ibland inspirerade av ett musikstycke, en tavla eller av livet.
Dock har det nu mest blivit prosa.

Vad skriver du på just nu?
– Under min flykt från Iran till Sverige fick jag vänta i Istanbul ett par månader. Där såg jag en dag på teve hur Berlinmuren (som jag hade passerat så många gånger tidigare) slogs sönder. Då förstod jag att det inte var bara jag som hade förändrats och att mina tankar inte bara var hjärnspöken.
Jag skriver om min tid i fängelse, men inte bara som memoarer utan också om all den förändring som jag genomgick inombords och senare visade sig pågå även i världen utanför.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag skriver mest på natten, även om drömmen finns att byta till dagen.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Genom en process som jag vill kalla för kristallisering.
Läsa, forska, intervjua, skriva ut delar av intervjuerna, leta fram guldkornen och låta hjärnan kristallisera det hela till en text som sedan breds ut på papper eller på dataskärm. Sedan gäller det att syssla med efterarbete, rensa och tvätta rent kristallerna.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Hafez och Sa’di har gett mig det persiska språkets oändliga skönhet.
Ferdowsi och Homer har gett mig epikens starka kraft.
Mewlana (Rumi) och Tranströmer har gett mig mystikens ofattbara djup.
Camus, Sartre och Kafka har gett mig en blandning av absurditet och meningsfullhet.
Brecht har gett mig en blick för dem som står nere och dem som står uppe.
Tolstoj och Gandhi har öppnat mina ögon.
Och den klassiska musiken har varit juvelen i kronan.

Vad tycker du om poesins ställning i Sverige i dag?
– Som upphovsman till Poesi utan gränser, poesitävlingen för skolungdomar i Uppsala län, imponeras jag av ungdomarnas poesi. Under de sju år som tävlingarna har pågått har dikterna nått allt högre höjder. Särskilt de senaste två åren har en del av dikterna haft ett djup som är slående. Titta gärna under www.poesiutangranser.se.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Det vore förmätet av mig att jämföra mig med de ovannämnda. Men om jag ska nämna någon så väljer jag Pia Tafdrup.

 

Månadens medlem januari 2017: Katarina Kieri

Foto: Maria Annas

Foto: Maria Annas

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Författare, bosatt i Uppsala sedan 2015, född och uppvuxen i Norrbotten med far- och morötter i det finsktalande Tornedalen.
Publicerat tjugo böcker sedan debuten 1993. Det har blivit dikter, noveller och romaner för såväl vuxna som barn och unga.
Ledamot sedan 2014 i juryn för ALMA (Astrid Lindgren Memorial Award).
Utnämndes till filosofie hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet 2015.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– I höstas utkom Markus mittemellan, den avslutande delen i en barnbokstrilogi. Ärligt talat känner jag mig inte vidare aktuell med den boken. Dels var det ett tag sedan den kom ut, dels var det just den tredje delen, inget som väckte några stora reaktioner, precis. Men jag är glad för de böckerna (Vero hit&dit, En annan Abbe, Markus mittemellan), jag har själv valt att kalla de böckerna för psykologiska romaner för nioåringar i alla åldrar. Jo, jag är lite pretentiös emellanåt.

Vad utmärker dina böcker?
– Sånt där ska man ju inte svara på själv. Men okej då, ett försök.
Jag debuterade som poet, och gav först ut tre diktsamlingar. Det var nog ingen slump. För min del var själva språket, själva orden, själva formulerandet vägen in i skrivandet. (Skrivandet är för övrigt ett av de fulaste orden jag vet, men synonymerna är skrämmande få.) Uttrycksbehovet kom så att säga före innehållet, språket har därefter alltid kommit i första hand, det brukar också ofta nämnas i recensioner. Men jag har så småningom upptäckt att jag gång på gång återkommer till berättelser om människor (i alla åldrar) som på olika sätt känner sig trängda i den livssituation de befinner sig i, och som söker en egen väg vidare i livet.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– För mig personligen torde väl debuten vara den viktigaste, eftersom det blev början på ett nytt liv. Ett liv som jag själv ville leva. Men sen …
Mina första ungdomsromaner breddade mitt tilltal och gav mig mycket uppmärksamhet, många priser, en möjlighet att börja försörja mig på mitt skrivande.
Vuxenromanerna Morbror Knuts sorgsna leende och Vårt värde som båda anknyter till mina tornedalsrötter har betytt mycket kontakt med läsare i form av mail och brev och samtal vid framträdanden.
Bilderboken Månkan och jag har en hemlighet betydde ett slags smak på poesin igen.
Ja, några exempel.

Varför skriver du för barn och unga?
– Jag skriver för såväl vuxna som barn och unga. Varför skulle jag inte?

Vad skriver du på just nu?
– Försök inte.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– De dagar jag arbetar med mitt skrivande (återigen detta fula ord), börjar med frukost och promenad. Sedan sitter jag vid datorn åtminstone fram till lunch vid ett-tiden. I enstaka fall skriver jag också på eftermiddagen, men oftast gör jag annat då – vilar, läser, administrerar, promenerar, förbereder middag …
Uppdraget i ALMA-juryn tar mycket tid. Under halva året viker jag en eller flera dagar i veckan för läsning.
Jag reser förstås en del också, besöker skolor och bibliotek över hela Sverige, det tar mycket kraft, orkar inte med så mycket annat då än att sluka radioprogram och poddar.
Jag arbetar ganska ofta även på helgerna, men aldrig på kvällar. Då tränar jag. Eller vilar.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Research är inget stort kapitel i mitt arbete. Tar saker lite efterhand som frågeställningar dyker upp. Arbetar överhuvudtaget mer intuitivt än planerat.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Också mitt läsande är väldigt intuitivt. Låter infall och slumpen och recensioner och böcker som hamnar i mina händer få styra mig. Men ett exempel:
Sommaren 2014 låg äntligen Eyvind Johnsons romansvit om Olof framför min näsa. Vilken lycka! Det språket! Den tonen! Den lättheten! Det avlyssnandet! Den iakttagelseförmågan!

Vad tycker du om ungdomsbokens ställning i Sverige i dag?
– Oj, oj, oj, vilken gigantisk fråga. Vi berömmer ju oss ofta om att ha en stark tradition av god litteratur för barn och unga i Sverige, och det finns förstås en hel hoper författare som har lagt grunden för det. Men kommersialismen har numera ett starkt grepp om barn- och ungdomsböcker, och en viss rätt stark förväntan finns också på att barn och unga också ska fostras av läsning (eller bara träna läsning). Som jag ser det finns det ett stort behov av mer fokus på litteraturen som konstform – i själva böckerna och i samtalen om dem.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Loranga, Masarin och Dartanjang. Men Barbro Lindgren hann före. Hon har hunnit före i det mesta.

Månadens medlem oktober–december 2016: Per Kornhall

Foto: Eva Wernlid

Foto: Eva Wernlid

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Per Kornhall heter jag och arbetar som forskare, författare, debattör, och konsult. 55 år gammal, bor i Uppsala sedan många år och har tre vuxna barn, en sambo och två bonustonåringar.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Kul och lite pirrigare än vanligt eftersom jag rör mig in i ett nytt fält där jag inte skrivit tidigare.

Vad utmärker dina böcker?
– De faller i två kategorier, dels debattböcker om samhällsföreteelser som skapelsetro, Livets Ord, skolan och nu sist korruption. De andra böckerna jag skriver är mer av typen pedagogiska handböcker till stöd för lärares eller annan skolpersonals utveckling.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall har haft en ganska stor betydelse för skoldebatten i Sverige. Inte minst för lärare som så väl känner igen sig i den verklighetsbeskrivning som jag ger. Den är ju också bland annat kurslitteratur på en del lärarutbildningar och jag vet att mer än en minister har läst den och så vidare.

Varför skriver du fackböcker?
– Det faller sig naturligt. Jag har ett intresse för att förklara komplicerade saker. Det är som en förlängning av min tid som lärare. Det är fascinerande att försöka bena ut och presentera viktiga orsakssammanhang så att andra kan förstå. I botten har jag också en passion för skola, utbildning och demokratifrågor.

Vad skriver du på just nu?
– Ett par olika saker. Jag är redaktör för en antologi, skriver för två och ska precis få ett kontrakt på ännu en bok riktad till skolväsendet. Jag har också ett annat projekt på gång som är mer skönlitterärt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag har tyvärr eller lyckligtvis inga normala dagar. En dag skriver jag på en EU-rapport, en annan föreläser jag någonstans i Sverige och en tredje skriver jag på en bok eller arbetar med skolutveckling i Västerås.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Böckerna kommer ofta ur en intensiv läsperiod när mitt intresse har vaknat för något. Skrivandet går sedan relativt fort.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Oj. Det var en svår fråga. Eftersom jag är i Uppsala så får jag väl säga att jag är imponerad av Ola Larsmos engagemang för viktiga frågor. Litterärt är jag annars en allätare (som hinner läsa för lite skönlitteratur). Om jag ska nämna namn: Winterson, Auster, Bukowski, Joyce, Sandel, men jag läser också en hel del konstig science fiction när jag kommer över det.

Vad tycker du om fackbokens ställning i Sverige i dag?
– När man precis kommit från bokmässan så tycker jag inte man kan klaga. Det är fascinerande att det skrivs så många bra böcker inom så många områden. Men på sikt är det oroande att framförallt en stor del av den yngre generationen väljer bort boken och läsandet. Precis som det är en väldigt viktig intellektuell aktivitet att skriva en bok är det också det att läsa en. Djupa kunskaper och tänkande byggs aldrig genom snuttifiering och ytligt skummande.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Harry Potter – för det ekonomiska oberoendet det hade gett? Nej, jag vet inte. Det speciella med böcker är ju det personliga tilltalet så frågan skulle väl innebära att jag ville vara någon annan?

 

Månadens medlem september 2016: Krister Gustavsson

Foto: Martin Andér

Foto: Martin Andér

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag är författare, bibliotekarie på deltid, samt i perioder mycket upptagen med bildskapande. Mitt hemlandskap är Skaraborg, Västra Götaland, med Skövde som centralpunkt, där är jag född (1952) och uppvuxen. Landskapet mellan Vänern och Vättern betyder mer och mer för mig allteftersom åren går. Men intellektuellt känner jag mig mer hemma i Uppsala där jag och min hustru bor och arbetar sedan 1999. Vi har två vuxna barn, en son och en dotter, som båda reder sig själva. En av Uppsalas främsta fördelar är att staden ligger så nära Stockholm. Jag bestämde mig tidigt för att bli författare. Det tog ändå lång tid innan jag nådde dit, men 1987 var jag i mål med debutboken ”…bak Himalajas rand…”, en liten roman om några år i en pojkes liv. Räknar man noga debuterade jag redan 1975 med diktsamlingen Nova. Men jag ser ändå 1987 som året för min egentliga författardebut. Jag har fram till 2013 givit ut 14 titlar, varav en tredjedel är prosa och romaner. Nu i höst, 2016, kommer min tredje roman Eldstekel. Jag har min huvudsakliga författaridentitet som poet, men på senare år ser jag mig lika mycket som prosaist och romanförfattare som poet. Jag har även producerat en del dramatik, bland annat en pjäs som uppförts av radioteatern.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Nervöst. Har jag verkligen nått dit jag vill och avsett. I princip kan en text bearbetas hur länge som helst. Men i praktiken måste jag ändå någon gång släppa taget om berättelsen, eller dikterna, och låta dem få sitt eget liv bortom min kontroll. Visst betyder mottagandet en del, av kritiker och läsare, men lika viktigt är att jag känner mig övertygad om texternas egen integritet och styrka. Den nya romanen, Eldstekel, anknyter löst men ändå betydelsefullt till min roman Stadsflygaren från 1989.

Vad utmärker dina böcker?
– Det är en fråga som jag inte borde kunna svara på. Men standardsvaret, att det bara är läsarna som kan tala om vad som karaktäriserar det man skriver, är ett av de tråkigaste svaren en författare kan ge. Jag tror att mina böcker, lyriken såväl som prosan, utmärks av en närhet till den verklighet som omger mig, vardagen, politiken, tidens och samtidens olika uppenbarelseformer. Jag skriver ur både en förundran över tillvarons mångtydighet och en vrede över samhällets ordning, eller oordning. Iakttagelse, blick, språk och en längtan efter befrielse är de verktyg med vilka jag tillverkar mina böcker.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Det får bli en motfråga. Handlar det om vilken av mina böcker som betytt mest för läsarna blir jag svaret skyldig. Men söker frågan svaret på vilken bok som betyder mest för mig själv så blir svaret enkelt. På första plats kommer romanen Stadsflygaren, en bok där jag lyckas nå vad som kanske är min förmågas yttersta gräns. Att Stadsflygaren är den av mina böcker som mött den skarpaste negativa kritiken och även bjuder hårdast läsmotstånd har aldrig förvånat mig. Det är en hänsynslös text där jag bättre än någonsin lyckats stå emot faran av att snegla mot vad en publik kan tänkas efterfråga.

Du varvar romanskrivande med poesi. Varför det?
– Det kan låta egendomligt, men prosan ger en annan frihet än lyriken. Ibland är det en ren njutning att förlänga lyrikens korta rader till meningar som blir till stycken som blir berättelser. Lyriken är en fantastisk uttrycksform eftersom den tillåter att jag skriver utanför avsikt och mål. Lyriken föds ur en gåta och förblir, hoppas jag, en gåta. Prosans och berättelsernas ursprung är väl inte mindre gåtfullt, men det är tillfredsställande att skapa en plats där gripbara händelser pågår.

Vad skriver du på just nu?
– Jag är en samlare. Det vill säga: jag håller mig alltid med ett par tre filer, projekt, som jag ständigt fyller på med material som kanske med tiden kan bearbetas och bli böcker. Förr eller senare utkristalliseras en helhet ur någon av dessa komposter. Just nu pågår samlandet i en fil med vad jag kallar för vardagsdikter, där jag skriver en så konstlös och vardagsnära poesi jag bara kan. Men jag samlar även berättelser och essäistik i en fil som kanske kan bli en framtida bok besläktad med min tankebok Vindbro från 2010. Jag arbetar även med texten till ett, som jag kallar det, hörspel för teaterscenen. Men erfarenheten har lärt mig att nästa bok alltid blir något annat, och kommer någon annanstans ifrån, än vad jag själv trott och planerat.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag har inga särskilda rutiner och det beror på att mina vardagar bestäms av de timmar jag måste vara på mitt förvärvsarbete som bibliotekarie. Därför sker mitt egentliga arbete timmarna före och efter inhoppen på Uppsala stadsbibliotek. Något som kan likna en rutin är att jag försöker skriva minst en eller ett par timmar varje dag, ibland mera om jag fått fatt i något jag ser kan bli en bok. Det är viktigt att hålla skriv- och språkmotorn igång. Författandet är en praktik, kanske som idrott, och det är viktigt att träna varje dag.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Mitt researcharbete pågår under de perioder då jag samlar textmassor i olika filer, de komposter jag redan nämnt. Det är då jag letar fakta, samlar citat, fyller mig med liv och litteratur. Egentligen är research för mig en del av det skrivande som inte försiggår vid datorns tangentbord. Jag är en ständigt skrivande person, oavsett om jag sitter på cykeln, dammsuger huset, läser, sover eller står i informationsdisken på biblioteket. En omistlig del av skrivandet är ett omfattande läsande. Jag kan inte vara författare utan att ständigt fylla mig med andras författarskap.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Litteraturen i sin helhet är grunden för att jag överhuvud taget ska kunna upprätthålla ett eget skrivande. Genom åren har jag inspirerats av mängder av författarskap. Jag brukar säga att, rent hypotetiskt, den författare som i sitt liv bara läst en enda bok ofrånkomligen kommer att skriva just den boken. Originalitet når bara den som ständigt läser och står under inflytande av så mycket annan text som möjligt. Men ska jag nämna några poeter som jag alltid återvänder till så får det bli Paul Celan, Inger Christensen, Gunnar Ekelöf, Willy Granqvist (vars samlade texter jag varit med och givit ut), Lars Gustafsson, Lars Norén och Rilke. Bland romanförfattarna är några av milstolparna Beckett, Thomas Bernhard, L. F. Celine, Marguerite Duras, Lars Gustafsson, Kafka, Imre Kertész, Rilke. Men listan skulle kunna göras mycket längre. Bland glädjande upptäckter från de senaste åren är Christian Kracht och Etgar Keret. När det gäller nya författarskap har jag turen att få tips av mina storläsande yngre kolleger på stadsbiblioteket.

Vad tycker du om romanens ställning i Sverige i dag?
– Tråkigt nog, även om jag själv producerar romaner, är att den genren är helt dominerande; så dominerande att den kväver all annan skönlitteratur. Jag ser ju dagligen hur hela poetiska författarskap kastas i glömska så snart en poet väljer att skriva lättillgänglig prosa. Tydligast sker denna begravning om poeten går från lyrik till kriminalromaner. Att kriminalromanen har en sådan dominans idag beror inte på att intresset för brott är exceptionellt stort, utan på att kriminalprosan är den sista platsen för ett traditionellt berättande. Det är i den moderna kriminalromanen man kan möta den konventionella bilden av det vi tror är verkligheten.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Jag skulle väldigt gärna ha skrivit Rilkes enda roman Malte Laurids Brigge.

Månadens medlem augusti 2016: Anette Skåhlberg

Foto: Beatrice Olsson

Foto: Beatrice Olsson

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Anette Skåhlberg och har skrivit fyrtioen utgivna böcker och närmare trettio filmmanus som blivit film och dussinet pjäser/musikaler som har satts upp, samt över hundra låttexter till låtar som spelats in.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Känns härligt! Jag släppte i maj ”Amulettringen det är jag som är Nadja” och den kommer som pocketbok i september. För ett par veckor sedan släppte jag ”I spegeln finns jag till” och den kommer ut i pocketshop om ett par dagar. Riktigt kul! Och min erotiska kärleksroman ”I morse levde jag som alla andra” som kom i mars släpps även den som pocketbok i oktober. I september kommer två helt nya böcker som jag just nu sitter och skriver på.

Vad utmärker dina böcker?
– Det är så olika. Men något som är väldigt viktigt i mitt författarskap är att berätta om människor som inte alltid får sin röst starkt hörd, och att framförallt ge styrka och kraft för att orka vara den en är och älska och leva som en vill. Jag vurmar väldigt mycket för barn och ungdomar.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Störst betydelse för mig eller andra? För mig är alltid den senaste boken av störst betydelse eftersom det är den som värkt fram som mest nyss. Som nu så pulserar de båda ungdomsböckerna starkt i mig (Amulettringen det är jag som är Nadja samt I spegeln finns jag till) men samtidigt vet jag att de två som jag just nu skriver på känns som det största jag har gjort. Störst för andra vet jag ju inte med dessa nya ännu om de är, men jag vet att till exempel De glömda barnen, Syster Varg, Jösta och Johan, Kalle med klänning och Älskad av Mamma har haft väldigt stor betydelse för många. Många hör av sig för att säga att böckerna haft stor inverkan i deras liv. Detsamma gäller de lättlästa bokserierna som jag skrivit. Men det senaste som gav mig otrolig närvaro och kraft var ett brev som jag fick i brevlådan från en kille som berättade att tack vare Amulettringen så vågade han ta de steg han var tvungen till för att anmäla sin pappa och komma bort från det han levde i med misshandel. För mig är det något som är av betydelse och jättestort. Sedan finns det de som har hört av sig med hur mycket berättelser som helst om de olika böckerna som haft påverkan i deras liv. (jag har skrivit över fyrtio böcker under drygt sju år så det är ju några stycken).

Varför skriver du för barn och unga?
– För att jag älskar berättandet och jag har alla dessa historier som pulserar i mig och måste ut och att det blir för barn och unga är för att barn och unga ligger mig allra varmast om hjärtat. För mig är det lika viktigt att skriva som att andas. Jag kan inte existera utan något av det. Jag skriver jämt. Jämt. Till och med i duschen skapar jag.
Och jag hoppas med mina böcker kunna ge styrka och kraft till alla barn och unga som behöver, och de som inte behöver hoppas jag ändå kunna väcka tankar i som gör att de i sin tur kan vara starka och ge kraft till de som behöver osv. Sedan vill jag lika mycket som skriva för unga även vara ute och arbeta med barn och unga och få dem själva att skriva. För alla har en röst och kan skriva och det vill jag att de ska förstå och upptäcka och därigenom kan helt nya berättelser få vingar i världen. Jag älskar verkligen att inspirera och vara ute och ha skrivverkstäder också.

Vad skriver du på just nu?
– En barnbok som heter Min mamma är en terrier slutskriver jag det sista på och lägger just nu i dag upp på podd innan den släpps som bok och ljudbok.
Dessutom en ungdomsbok som heter När ingen ser, en vuxenroman som heter Warrior. en kapitelbok som heter Varsel en historia om Anja, samt en skräckroman som heter Blod till Omega.
Allesammans kommer i höst. Men det är mycket möjligt att någon annan tränger sig emellan för jag skriver på närmare tjugo historier samtidigt så vi får se.
Sedan håller jag just nu på att skriva på två långfilmsmanus som ännu är lite hemliga.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag vaknar vid halvfem och drar ut på vägarna i en mil PW dansar och intervaller.
Beroende på om jag gör film eller skriver eller är ute och föreläser så gör jag något av detta. Men låt säga att jag för dagen inte har filminspelning eller föreläsning eller skolverksamhet – då sätter jag mig och skriver några kapitel tills jag äter mitt första mål vid två ungefär. Sedan skriver jag några kapitel till och drar efter det till gymmet och lyfter vikter och sedan skriver jag några kapitel till och drar ut på vägarna en stund igen med PW och tränar lite till när jag kommer hem innan jag skriver ett par timmar. Jag lägger mig ungefär vid tolv en sådan dag.
Men det varierar oerhört. Jag sover alltid fem timmar, ibland sex. (så när jag sitter och skriver till 2–3 på nätterna vilket jag älskar att göra, så sover jag till 7–8 innan jag drar ut och springer). Jobbar resten. Umgås med barnen när de är här såklart, de timmarna på kvällen vi kan, spelar mycket brädspel för det gillar vi. När jag inte skriver eller regisserar film eller tränar (jag tränar över tjugo timmar i veckan) så spelar jag in poddar och ljudböcker.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Jag researchar medan jag skriver eftersom jag pågår i så många historier samtidigt. För mig är det inte ett växelspel – för mig är det en dialog snarare – där det ena föder det andra hela tiden – som ett enda flöde, som ett vattenfall. Sedan kan jag ibland ta researchdagar där jag gör research på massa saker samtidigt och reser omkring men för det mesta är alla mina historier jag arbetar med tillgängliga i tanken och när jag möter något som inverkar på någon historia och kan fylla på med research så gör jag det automatiskt i mitt eget inre. Jag arbetar mycket med hypnos och visualisering så jag uppgraderar mitt eget inre bibliotek och komihåg hela tiden när jag skriver också.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag läser väldigt mycket och är stor fan av ungdomslitteratur och fantasy, men jag har inga speciella författare som jag på något sätt hela tiden kommer tillbaka. För mig är det skrivna ordet, själva berättelsen som inspirerar. Skapandet, karaktärerna och miljöerna, det är det som får igång mig. Jag får den här frågan ofta när jag är ute och föreläser och uppträder, och i början försökte jag alltid krysta fram en massa namn på författare för det var vad som förväntades men efterhand så säger jag hellre titlar och till slut mer vad jag blir inspirerad av. Inspiration är så otroligt individuellt och det kan ibland vara lika inspirerande att höra någon i busskön säga vad som är meningen med livet, eller stå och läsa klotter någonstans, som att fastna i en speciell författare. Inte för att förringa författaren men för att mer slå ett slag för ordet. Ordets makt och ordets kraft. Ja det finns många författare som jag tycker är helt fantastiska, men det är inga som finns i min inspirationslåda sådär direkt. Mer ATT de skriver i så fall.
(Men några namn på författare jag gillar orden från är: J K Rowling, John Ajvide Lindqvist, Stephen King, Stephenie Meyer, Holly Black, Tony DiTerlizzi, A.A.Milne).

Vad tycker du om ungdomsbokens ställning i Sverige i dag?
– Jag tycker vi har otroligt mycket som är bra och själv tycker jag att det är en väldigt viktig ”bok” – sedan kan jag ju alltid förundras över detta med uppdelningar för jag som vuxen föredrar ju många gånger att läsa ungdomsböcker eftersom jag tycker det finns mer för mig att hämta där. I form av direkthet och inte så mycket fluff-fluff. Ungdomsbokens ställning? Jaa. Vad jag tycker och vad som är verklighet är ju två skilda saker nu när jag sitter här och skriver svaren på dessa frågor utan att söka efter svar någon annanstans. Och i det läget så tycker jag att ungdomsboken är en enorm kraftkälla för utveckling, uppgradering och kunskap. Sverige har mycket blandat och mycket spännande i ungdomsbokens värld och själv har jag väldigt, väldigt svårt att gå in i en bokhandel utan att ha med mig minst ett par ungdomsböcker eller kapitelböcker när jag går ut. Sedan kan jag också tycka att ungdomsboken, precis som barnbokens ställning borde skattas högre i Sverige i stort. Vi har ännu alldeles för hög prioritering på vuxenlitteratur och där barn och ungdomslitteratur gärna kommer i skymundan. Se bara på hur pressen behandlar barn och ungdomsböcker – där det många gånger är specialnummer om just dessa böcker och där recensioner och skriverier helst ska vara dessa speciella tillfällen och inte annars. Nu tror jag detta gäller barnboken i ännu högre grad än ungdomsboken, men det är tyvärr väldigt stor obalans i medieintresset på barnböcker (och delvis ungdomsböcker) i jämförelse med vuxenlitteratur. Det här är något som är svårt att komma på hur vi ska förändra men jag ser gärna att det kommer förändras inom en ganska snar framtid.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Inte direkt. Det är väl mer Harry Potter -böckerna eller Twilight -böckerna möjligtvis – just för att de gav en sådan fantastisk genomslagskraft och skapade så otrolig stor frihet för författarna. Sedan att det är helt otroligt bra berättelser gör ju inte saken sämre. Så de hade jag gärna skrivit.

Månadens medlem maj–juli 2016: Carina Burman

Carina BurmanHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Författare och litteraturforskare – så brukar jag presentera mig. Man kan ju också säga Uppsalabo, östgöte, Romresenär.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Bra – fast eftersom jag ännu inte sett boken känns det fortfarande rätt overkligt. Det var en ovanligt lång och jobbig korrekturomgång. Ofta blir det ju lite knepigt när man ska ha med bilder, och boken blir rikligt illustrerad.
Boken heter förresten Vi romantiska resenärer. Med Ellen Rydelius i Rom och kommer på Natur & Kultur i juni.

Vad utmärker dina böcker?
– Litteratur och historia är två ämnen som återkommer. Ofta (men inte alltid) skriver jag om kvinnor. Jag har en tendens att bli metalitterär, och dessutom är språket viktigt – det gäller inte minst den språkliga rytmen.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Enormt svårt att säga, i all synnerhet för mig. Mest spridd var Den tionde sånggudinnan, min andra roman (1996). Under en kort period blev jag någon slags feministisk ikon. Bremer. En biografi (2001) hade också stor betydelse genom att den skakade om bilden av Fredrika Bremer. Kanske innebar också min debutroman Min salig bror Jean Hendrich (1993) något av en renässans för sjuttonhundratalet.

Du varvar skönlitterärt skrivande med biografiförfattande. Varför det?
– Jag började ju som litteraturforskare och kom in på det skönlitterära skrivandet den vägen. Därför är det inte så konstigt att jag fortfarande har ett ben i vardera lägret. När jag började skriva biografier insåg jag att genren dels har rötter i forskningen (jag underbygger mina skildringar ytterst noga), dels har likheter med romankonsten. Båda handlar ju om att berätta trovärdigt om människor.

Vad skriver du på just nu?
– En biografi över Carl Michael Bellman.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Efter frukost kollar jag min mejl, och sedan brukar jag sätta mig och skriva. Numera jobbar jag hemma, så övergången blir ganska mild. Jag arbetar dagtid (ofta 9-17 eller 9-18), men jag arbetar oftast åtminstone delar av helgen. Allt arbete är inte skrivande – jag måste ju läsa in mig också, och när jag nu sitter med Bellman är skrivbordet belamrat med tjocka böcker. Förmiddagarna är nästan helt ägnade åt att skriva, medan eftermiddagarna är mer flexibla.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– I princip börjar jag med forskning och skriver sedan, men ibland måste man ju kolla saker vartefter. Under arbetet dyker det ofta upp nya stickspår att slå in på – eller hålla sig från.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Svårt. Nu när Umberto Eco dog insåg jag att mitt romanskrivande påverkats en hel del av honom. Bland favoritförfattarna nu märks bl.a. Ali Smith, Jeanette Winterson, Orhan Pamuk, Kerstin Ekman och förstås gamla favoriter som Dorothy L. Sayers och Johan Henric Kellgren.

Vad tycker du om biografins ställning i Sverige i dag?
– Riktigt god, faktiskt.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej. Jag tänker inte riktigt på det sättet.

 

Månadens medlem april 2016: Barbro Werkmäster

Barbro WHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Min barndom var innehållsrik. Min mamma sa att jag började prata när jag var nio månader och gick när jag var 11. När jag var fyra år flyttade familjen från Söderhamn till Piteå, där vi bodde i sex år och jag hann börja både i småskolan och mellanstadiet. Därifrån flyttade vi till Älvsbyn och bodde ovanpå postkontoret, där min pappa var postmästare. Efter skolan gick jag ner på posten och läste de tidningar som låg i sina fack för vidare utdelning till prenumeranterna. Minnet av dessa eftermiddagar med mina försiktiga läsningar är ännu starkt levande, snabbt läste jag noveller, romaner, berättelser. Under tiden i Älvsbyn väcktes min stora läslust, jag lade en bok på en stol, klädde mig samtidigt, slängde i mig morgonmålet och sprang till skolan. Så har det fortsatt och mina kamrater städade undan sina lockande tidningar och böcker, när jag dök upp.

Du är ständigt aktuell med nya böcker, bidrag till böcker och tidskriftsartiklar, så vad är det senaste?
Den senaste var ett bidrag för katalogen Inspiration Matisse!, en utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Artikeln handlade om de kvinnliga svenska Matisseeleverna, bland andra Sigrid Hjertén, Mollie Faustman, Anna Sahlström och Charlotte Mannheimer.

Vad utmärker dina böcker?
– En tidig bok var Vad är det Vad är det Vad är det – en pekbok för de minsta, som jag gjorde tillsammans med Rolf Lagerson och gavs ut på Bonniers förlag 1968. 1971 skrev jag och Maud Hägg Frihet Jämlikhet SysterskapEn handbok för kvinnor, som kom ut på Författarförlaget. Samma år redigerade jag Spöktimmen. Berättelser och fakta. En antologi, som också gavs ut av Bonniers Juniorböcker. Två år senare skrev jag och Maud Hägg Kvinnor och sex, samma år skrev jag också Visst kan tjejer…, Verdandis barnböcker 14, till vilken Anna Sjödahl tecknade bilderna. Den kom ut i två upplagor. 1975 redigerade Anna Lena Lindberg och jag Kvinnor som konstnärer, där vi bad sju kvinnliga författare att skriva varsin artikel om att vara kvinna och konstnär. Jag skrev om Barnkammarens konstnärer. Det var den första boken där jag försökte att vidga begreppet konst.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
De mest betydelsefulla böckerna var Frihet Jämlikhet Systerskap och Kvinnor och sex, som fick flera upplagor och som också såldes utomlands, även till Japan. Kvinnor som konstnärer är också betydelsefull, eftersom där började min inriktning på kvinnor och konst.

Kan man sammanfatta dina ämnesområden i konst och feminism? Hur har du valt dina ämnesområden?
Frågan är svår, jag är feminist och jag är konstvetare, och jag skriver för att visa på förhållandena för kvinnor som konstnärer.

Vad skriver du på just nu?
Jag läser mina äldre artiklar, har aldrig hunnit sortera dem ordentligt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Dagarna går mycket fortare nu, men jag försöker sitta vid datorn ett par timmar. Jag vet att jag fyllt 83 år, men jag tänker sällan på det. Däremot har jag under de senaste decennierna blivit mycket lugnare.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
Det beror på vad jag skriver, men jag är glad så länge jag kan skriva.

Vilken författare inspirerar dig och varför?
Sara Lidman. Jag läste henne när jag var ung, jag är ju uppvuxen i Norrland.

Vad tycker du om fackbokens ställning i Sverige i dag?
– Jag läser många fackböcker, men det har blivit mindre de senaste åren. Jag kan inte säga något om deras ställning idag.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag hade nog gärna skrivit Don Quijote av Cervantes.

 

Månadens medlem februari–mars 2016: Ak Welsapar

Ak Welsapar_Portrettet_2016Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag heter Ak Welsapar och är författare till mer än 20 böcker. Jag var medlem i sovjetiska Författarförbundet och Journalistförbundet som jag uteslöts från 1993 på grund av min kamp för miljön samt yttrandefrihet och grundläggande demokratiska rättigheter, som gjorde mig till en obekväm person i Sovjetunionen och sedan i självständiga neostalinistiska Turkmenistan. Den turkmenska regimen uteslöt mig ur båda organisationerna. Regimen straffade mig hård för att statuera ett exempel på vad som inte var tillåtet. Turkmenska författare skrämdes djupt och förlorade allt. Idag finns inget Författarförbund i Turkmenistan. Sensmoralen av sagan är enkel – man ska kämpa mot den onda!

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
Jag är mycket nöjd med den!
Min senaste bok Legenden om Aypi är en historia som handlar om en turkmensk kvinna som avrättades under den mörka medeltiden. Den problematik som jag tar upp i boken är tyvärr ytterst aktuell i dagens Turkmenistan, eftersom regimens syn på turkmenska kvinnor knappt har förändrats. Romanen Legenden om Aypi, som i februari huvudsakligen prisades med Uppsala läns Landstings kulturstipendium, visar att historier om enskilda öden och tragedier för länge sedan än i dag griper an människan och gör dessa händelser och känslor universella för alla människor, oavsett land eller ideologi!

Vad utmärker dina böcker
Mina böcker handlar i huvudsak om individens kamp för sitt mänskliga värde i totalitära miljöer. Människor, som bor i samhällen där det fria ordet och fri opinionsbildning inte tillåts verka, utan bevakas av en repressiv maktelit, har en större benägenhet att acceptera villkoren som de lever under, eftersom regimens makt och hot om repressalier innebär ett alldeles för stort riskprojekt. I dessa miljöer där utsiktslöshet är den allmänna uppfattningen, går politisk apati att finna. Det största hotet mot totalitära regimer är när dess medborgare börjar bli intresserade av politiskt engagemang och börjar ställa frågor. Jag försökte återspegla detta i romanen Kobra…
Min inspirationskälla till alla mina böcker har varit självaste livet. När jag skapar persongallerier – de mänskliga karaktärerna – baserar jag dem framför allt på mina egna livserfarenheter och mina egna känslor, det vill säga min historia i organiskt förhållande gjuts in i mina böcker. Och den källan tar aldrig slut, tvärtom blir den rikare med tiden.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
För mig –alla. Annars skulle jag inte skrivit dem.

Du skriver i olika genrer och översätter också. Varför gör du så?
Varje genre i mitt författarskap har sin plats.

Vad skriver du på just nu?
Jag skriver på en roman. Den romanen omfattar tre länder – Sverige, Ryssland och Turkmenistan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag lägger mig sent, vilket jag har kämpat emot hela livet, eftersom jag tycker att man inte ska lägga sig så sent som jag gör. Däremot vaknar jag tidigt. Under dagen dricker jag mycket grönt te, äter frukt och grönsaker och mindre och mindre kött för varje år!
Jag frilansar, skriver och varje timme gör jag 5–10 minuters gymnastik. Jag tar långpromenader flera gånger i veckan, annars är det bara Jan Guillou som får representera den vältränade författaren!

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
För mig det är lika intressant att samla fakta och skriva, kanske på grund av att jag är en skolad journalist från början.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Fransua Rable och Nikolaj Gogol. Eftersom en av dem är ytterst rolig och den andra är både rolig och kontroversiell. Jag saknar en författare någonstans mellan dem och försöker bli den författaren själv… Ibland ser jag den saknade författaren tydligt, ibland börjar den övergå till en mer otydlig figur, men försvinner i alla fall inte. Jag kämpar hela tiden för att hålla den författaren framför mig i min fantasi för att övervinna epoken vilken jag lever i.

Vad tycker du om ställningen för översatt litteratur från Turkmenistan m fl f d sovjetiska republiker i Sverige i dag?
Översatt litteratur från Turkmenistan är bara representerade av mina böcker på svenska och böcker som ges ut av Gun Förlag. Författarna från andra förre detta sovjetiska republiker är inte heller bättre företrädda här i Sverige. En förklaring till varför det är så få böcker som översatts från f.d. Sovjetunionen är att det traditionellt i Sverige har översatt författare som skrivit på ryska. Ryssland fortsätter att dominera intresset från Sverige och övriga västländer varför intresset för de f.d. sovjetrepublikerna hamnar i skuggan.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Gärna Don Quijote, om jag vore Miguel Cervantes!

 

Månadens medlem december 2015–januari 2016: Farhad Shakely

Farhad Shakely1Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Farhad Shakely. Ursprungligen från Kurdistan. Har bott i Sverige sedan slutet av 1978. Jag skrev mina första dikter när jag var 12 år och gav ut min första diktsamling vid 22 års ålder. Har hittills publicerat 8 diktsamlingar, en novellsamling, 4 böcker om kurdisk litteratur- och idéhistoria och en del översättningar. Mina dikter är översatta till flera språk, bl. a. svenska.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Min diktsamling Avlägsenhetens strängar kom ut i höst, tack vare min vän poeten Bo Gustavsson som översatt dikterna och hittade ett förlag. Det är alltid en glädje att publicera en ny bok, men i mitt fall försvinner glädjen oerhört snabbt. Endast min första bok gav mig en långvarig glädje.

Vad utmärker dina böcker?
Språket kanske. Mina vänner och mina läsare är nästan överens om att det språket jag använder, här talar jag om mina böcker på kurdiska, är speciellt och känns igen direkt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Jag har intresse för mina böcker så länge de är inte publicerade. Sedan tappar jag det intresset och den entusiasm som fanns där och strävar efter att åstadkomma något bättre.

Varför skriver du poesi?
Aldrig bestämmer jag att skriva dikter. Jag planerar inte heller för mina dikter. Det bara kommer. Det är inte jag som valde poesin, det var poesin som valde mig.

Vad skriver du på just nu?
– Jag arbetar på en bok om kurdiska språket, men det är ett långvarigt projekt som kanske tar en lång tid innan den är färdig.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag är fantastiskt dålig på att planera min arbetsdag som författare. Däremot är jag riktigt disciplinerad i mitt arbete vid universitetet. Att läsa är det största nöjet för mig. Jag läser flera timmar per dag, och jag läser 2, 3 och ibland 4 böcker parallellt. Det händer ibland att jag plötsligt känner stort behov av att skriva, då antecknar jag mina tankar på ett papper för att formulera dem senare på ett bättre sätt.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
Det har alltid varit ett dilemma för mig att kombinera det fria författarskapet med det akademiska livet. Det positiva i mitt fall är kanske att även min forskning är koncentrerad kring kurdiska språket och kurdisk litteratur. Om det är frågan om att välja mellan det fria författarskapet och det akademiska skrivandet, då tvivlar jag inte ett ögonblick att prioritera det första.

Vad tycker du om poesins ställning i Sverige i dag?
– Eftersom jag inte är infödd i den svenska kulturen, har jag inte något historiskt intryck om poesins ställning i samhället. Men enligt erfarenheterna från mina år i Sverige, har poesin en stark ställning även om den står inför många utmaningar. Det finns inom varje svensk en poet, precis som kurderna.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej.

 

Månadens medlem november 2015: Lars Häger

Foto: Fredrik Sederholm

Foto: Fredrik Sederholm

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Född i en förort till Stockholm, Högdalen. Läst litteratur och konst vid Uppsala universitet (men kom till Uppsala långt tidigare) Arbetar sedan mer än tjugo år som folkbildare, distriktschef för Studiefrämjandet. Medarbetade som redaktör i tidskriften Hjärnstorm på 80- talet. En tidskift som på den tiden var närmast anarkistisk i sitt synsätt och ställde yttrandefrihetsfrågor i praktiken. Vad som kan och bör sägas i det offentliga samtalet är viktigare idag än någonsin.
Sedan har jag förstås skrivit poesi länge och kommer i höst ut med min femte diktsamling, Förglasningen.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Det känns alltid konstigt när manuset är klart och boken ännu inte utgiven. Det är en balans, att behålla i sig själv. Att inse att det inte går att förhålla sig till en sådan sak, som att ge ut en bok.

Vad utmärker dina böcker?
– Min poesi, vill jag åtminstone tro, är relativt lätt att ta till sig. Bitvis kanske också lite rolig. Vanliga människor kommer ofta till tals, vanliga händelser. Min poesi är i grunden baserad på frågor som: vad betyder det? Vartåt lutar det? Vad gör vi här?

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Min senaste bok förglasningen betyder mycket för mig. Den är en triptyk, tre böcker med olika skrivsätt. Den handlar om hemlöshet, att komma till en främmande värld utan vänner, där inget är igenkännligt. En katastrof har hänt; i dess konsekvens uppbrott, pånyttfödelse. Dikten rör existensen på ett personligt plan, men i den större bilden går det att läsa in miljontals människors livsvillkor på flykt. Även om anslaget är mörkare än i mina andra böcker är inget för alltid: ”På gränsen till förödelsen landskap står ett dignande äppelträd”

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Varierar från dag till dag. Alltid två poeter dagligen: just idag: Göran Sonnevi och den danska poeten Asta Olivia Nordenhof.

Vad tycker du om poesins ställning i Sverige i dag?
– Poesin lever i en egen bubbla. Det kan tyckas syrefattigt och esoteriskt, men också fokuserat och kvalitetssäkrat. Längtar dock till den danska poesins vilja till det stora samtalet. Respektlöshet och anspråksfullhet (men inte självgodhet) i samma tid.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Adalbert Stifter. Robert Musil, Leo Tolstoj, Maxim Gorkij – många av deras böcker hade jag gärna skrivit. Flera andra också för den delen.

 

Månadens medlem oktober 2015: Karin Johannisson

Karin.small7937Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Karin Johannisson, professor em i idé- och lärdomshistoria, författare.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Tack bra.

Vad utmärker dina böcker?
– Jag skriver om teman som kropp, fysisk och psykisk kvinnohälsa, diagnoser, känslor – allt insatt i ett medicin- och kulturhistoriskt perspektiv.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Den mörka kontinenten som gavs ut första gången redan 1994; Melankoliska rum från 2009.

 Varför skriver du facklitteratur?
– Därför att det ingår i mitt arbete.

 Vad skriver du på just nu?
– Jag har fullt jobb med att prata om min senaste bok Den sårade divan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag hänger vid datorn från morgon till kväll.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Alltför många för att rymmas här.

Vad tycker du om fackbokens ställning i Sverige i dag?
– Situationen är lysande, inte minst på grund av alla skickliga journalister som gör bra research.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Alla Michel Foucaults böcker.

 

Månadens medlem september 2015: Monic Arvidson W

jagHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag heter Monic Arvidson W och är född i en stor familj i Montreal. Mamma var operasångerska och pappa en drömmare från Polen. Mamma flyttade med sju barn tillbaka till Sverige när hon skilde sig från pappa 1965.
Jag minns när jag lärde mig att sätta samman bokstäver till ord, det var magiskt. Jag satte mig i garderoben för att få läsa i fred. Snart började jag skriva och sedan var skrivandet alltid med mig. Jag skrev så småningom noveller för veckotidningar och personaltidningar, jobbade som redaktör, projektledare och frilansande journalist men glömde liksom bort att försöka mer. Tills jag kom i medelåldern.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Hemskt trevligt förstås. Och en smula nervöst. Kommer boken att bli väl mottagen, har jag lyckats uppfylla mina egna förväntningar?

Vad utmärker dina böcker?
– Fantasi. Mytiska figurer. Det är underbart att få gå in i hur till exempel en selkie eller en gnom tänker och är. I böckerna finns alltid ett budskap, det kan handla om vikten av empati i samhället eller vår miljö. De två senaste böckerna handlar om en älva som heter Minna. Hon är visserligen ett naturväsen men också en vanlig förortstjej med samma drömmar, problem och behov som vanliga flickor har.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– För mig personligen är det böckerna om Minna. Utåt sett ger bilderboken Leka med stjärnor mig mest arbete. Boken är ett ”paket” som förutom själva boken även innefattar femton målningar, som jag har målat själv och som jag tar med mig till skolor och förskolor som en ambulerande konstutställning. Konceptet är uppskattat. Det leder oftast till ett tema om böcker och illustrationer som skolan därefter fortsätter med på egen hand.

Varför skriver du fantasy?
– Den frågan har jag ställt mig själv också. När jag skrev den första boken om Minna hade jag till en början ingen aning om att det skulle bli en fantasy. Men Minna tog över befälet och jag upptäckte vilken njutning det var att få använda mig av min förmåga att uppfinna miljöer och historier. Fast jag tycker om att skriva annat också, mer jordnära berättelser.

Vad skriver du på just nu?
– En kapitelbok som vänder sig till barn i åldern 9–12 år. Om jag inte hinner ändra mig kommer den att heta Bufekalos öga. Det är en spännande saga med stänk av magi.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Dagen börjar med qigong. Sedan frukost och en promenad innan jag skriver ett par timmar. Efter lunch brukar det bli ett par timmar till. En dag i veckan avsätter jag för administrativa uppgifter, som marknadsföring. Den tar både mycket tid och energi. Numera försöker jag att vara ledig på kvällar och helger.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Att göra efterforskningar är både roligt och intressant. Jag gör research samtidigt som jag skriver, något annat skulle inte fungera för mig. Under tiden som jag googlar, ringer samtal eller slår upp i böcker, får jag ständigt nya infall och idéer. Ibland kan det vara svårt att sovra, men om inte uppslagen används just då, har jag en späckad anteckningsbok till hands.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Det finns egentligen hur många som helst, men för att nämna några: Roald Dahl, för hans underfundiga humor och skicklighet med orden. HC Andersen för hans fantastiska sagor och Charles Dickens för hans underbara romanfigurer och förmåga att kritisera fattigdomen som rådde med inlevelserika och dramatiska berättelser. Stephen King är ruggigt bra. Han sätter läsaren i ett skruvstäd och där sitter man med stora ögon och lever med i orden och handlingen till the bitter end. Stieg Larssons böcker är välskrivna och spännande. Tracy Chevaliers romaner om historiska personer är fängslande. Och Majgull Axelsson har en förmåga att försätta mig i en behaglig trance.

Vad tycker du om fantasyns ställning i Sverige i dag?
– Fantasygenren har vunnit alltmer mark i Sverige i och med Harry Potter. I andra länder har fantasy funnits länge för alla åldrar. Man kan inte vara för vuxen för en bra saga. Fantasirika berättelser med magiska beståndsdelar eller övernaturliga inslag är något som alltid har funnits. Tänk på vår äldre generations berättelser om vittra, tomtar och troll, om älvor och näcken. Skrönor som i alla tider har trollbundit och fascinerat oss. Jag har svårt att tänka mig att svenska folket plötsligt är för ”vuxna” för sagor.
Vi har många skickliga fantasyförfattare i Sverige idag och jag hoppas att de snart syns mer på kultursidorna. Det är underligt att vissa förlag helst inte ger ut den sortens böcker, som om det vore mindre bra litteratur. Riktiga bakåtsträvare skulle jag säga.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien.

 

Månadens medlem augusti 2015: Marianne Jeffmar

Marianne Jeffmar 3

Foto: Cornelia Edlund

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Visst skulle jag kunna det. Men jag vill helst vänta, tills min självbiografi kommer ut. Där finns det mesta. Självbiografin kommer att bli min 30:e bok. Sedan är det möjligt att jag sätter punkt, men helt säkert är det inte.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Mest aktuell är jag med långdikten Jag längtar bort, som kom i våras. Den trängde ut den bok, som egentligen skulle ha varit den ”aktuella” (enligt UNT), Singermaskinens sång. Att skriva långdikten var en befrielse. Den hade vuxit fram inom mig länge, nu hade den äntligen hittat sin form.

Vad utmärker dina böcker?
– En karg stil, där metaforer och undertext ändå har sin givna plats.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Svårt att veta, men av läsarreaktioner att döma är det Vargens mjuka tassar, min roman från 1994 (nytryck med nyskrivet efterord 2009)

Du skriver inom de flesta genrer. Varför det?
– Därför att jag har så många skrivarjag inom mig, som pockar på uttryck.

Vad skriver du på just nu?
– Jag är i färd med att runda av min självbiografi, Singermaskinens sång.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Det finns inga ”vanliga” arbetsdagar i mitt liv. En ovanlig, men i det närmaste perfekt arbetsdag, börjar på morgonen efter en kopp kaffe, fortsätter tills min inre klocka sätter stopp.
Då sover jag en stund, bearbetar mitt stoff i sömnen/drömmen, fortsätter sedan skriva.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Det är en fråga som jag aldrig ställt mig. Det verkar fungera ändå.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Sådana som inte räds att hämta stoff ur sitt omedvetna, som Franz Kafka, Rainer Maria Rilke, Emily Dickinson och Madeleine Hessérus

Du är också verksam som kritiker. Vad tycker du om litteraturkritikens ställning i Sverige i dag?
– Den är svag. Det finns egentligen bara tre regler att hålla sig till som kritiker, tre frågor att svara på. Eftersom de flesta kritiker nonchalerar dem förlorar kritiken i status, övergår till tyckanden.
1. Vad handlar boken om? (Det kräver att kritikern läst den noggrant, minst två gånger).
2. Rekommenderar jag den?
3. Vad betyder det?
Dessutom kan en eventuell läsare vara betjänt av lite bakgrundsstoff, t ex information om författarens tidigare verk med anknytning till det aktuella.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Harry Martinsons Aniara.

Månadens medlem juli 2015: Carl Johan Gardell

Carl Johan GardellHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag föddes på den gotländska landsbygden och tog studenten i Visby. 1970 flyttade jag till Uppsala för att plugga med historia som huvudämne. Jag har bland annat jobbat som bonde, kulturjournalist, byggnadssnickare i egen regi, turistguide och föredragshållare. Min första bok – doktorsavhandlingen Handelskompani och bondearistokrati – behandlade den sociala och ekonomiska situationen på Gotland under 1500- och 1600-talen. Sedan början av 90-talet har jag bland annat skrivit ett tiotal häften i Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens Dagsfrågor och hundratals kulturartiklar, huvudsakligen i UNT och Svenska Dagbladet. Jag är sambo, har tre vuxna barn och fem barnbarn.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Det känns skönt att bli klar med ett projekt. Boken Fallet Engeström behandlar kulturarvsbrott och insiderbrott i kultursektorn med antikvarien Ragnar Engeström i fokus. Men det som fascinerar mig mest är inte tjuven Engeström utan alla de personer i hans omgivning som stoppade huvudet i sanden och lät honom stjäla som en korp i cirka 40 år. Teflonmänniskor – som står över alla misstankar – är ett mycket intressant begrepp. Bland aktuella exempel kan nämnas KB-mannen Burius och Uppsalas förre polismästare Göran Lindberg. Ingen kunde ens föreställa sig att de var kriminella.

Vad utmärker dina böcker?
– Min målsättning är att förstå de bakomliggande faktorer som kan begripliggöra samhällskriser och människors irrationella handlingar. Även besinningslösa massmördare – som Hitler, Stalin och Pol Pot – hade sina väl genomtänkta motiv när de gav order om etnisk rensning och folkmord. I många kulturartiklar har jag bland annat gjort ambitiösa försök att förklara militanta islamisters handlingar och kartlägga de ”rationella” bevekelsegrunder som drev det rwandiska folkmordets arkitekter.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Svårt att säga. Men avhandlingen Handelskompani och bondearistokrati har onekligen haft rätt stor betydelse för den lokalhistoriska forskningen på Gotland. Afghanistan och talibanerna råkade komma ut strax före Nine/Eleven när folk fortfarande inte visste så mycket om Al-Qaida och talibanrörelsen. Pocketboken Gotlands historia i fickformat har lästs av tiotusentals turister och kursdeltagare sedan publiceringen för nästan trettio år sedan.

Varför skriver du facklitteratur?
– Det funkar bäst för mig. I en tid när nyhetsförmedlingen snuttifieras och förytligas känns det viktigt att peka på det strukturella sammanhanget. I mina böcker och kulturartiklar har jag ofta valt att göra historiska tillbakablickar som kan kopplas till viktiga händelseförlopp i vår tid. Ifall jag skrivit Fallet Engeström i skönlitterär form skulle läsarna antagligen tro att hela den osannolika historien var påhittad.

Vad skriver du på just nu?
– Jag skriver på ett manus om det gotländska bondesamhället. I fokus sätter jag min mamma som låg isolerad i ett mörklagt rum i nästan 35 år. Hon ville studera, för att bli tandläkare eller skådespelare, men tvingades avbryta studierna för att ärva gården och gifta sig med en bondson från trakten. Det är ett stycke kvinnohistoria som, hoppas jag, kan kasta ljus över det traditionella bondesamhällets hederskulturella värderingar och normer. Idag har många samhällsdebattörer glömt bort – eller förträngt – att även Sverige och Europa varit genomsyrat av hederskulturer för inte så länge sedan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag studsar tidigt ur sängen för att konsumera nyheter vid frukostbordet. En vanlig arbetsdag brukar jag pendla mellan Carolina och mitt arbetsrum i bostaden. För övrigt älskar jag att läsa böcker på mysiga kaféer.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Det är verkligen ett växelspel. Vid författandet av Fallet Engeström har jag, för att ta ett exempel, läst cirka 4000 sidor domstolsprotokoll och polisiära förundersökningar. Till detta ska bland annat läggas de skriftliga sammanställningar från cirka hundra telefonintervjuer som min researcher Stefan Simander har bidragit med. Så fort jag upptäcker någon intressant detalj i forskningsmaterialet brukar jag avbryta läsningen för att kasta ner preliminära textavsnitt på papper.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Jag inspireras alltid av författare som kan blåsa liv i trista empiriska uppgifter och skapa rafflande dokumentärromaner. Även stapeldiagram – och tabeller i Statistisk Årsbok – kan bli spännande läsning om man exempelvis tittar på de människor som döljer sig bakom siffrorna. För övrigt läser jag gärna biografier över historiska personer. I synnerhet om författarna gräver djupt och drar fram mörka drifter, dolda bevekelsegrunder och existentiella frågor i ljuset.

Vad tycker du om fackbokens ställning i Sverige idag?
– Jag tror inte att fackboken är i kris. När den mediala nyhetsförmedlingen förytligas växer behovet av vetenskapliga tidskrifter och fackböcker. Den som vill få den tesen bekräftad kan göra ett studiebesök i Pressbyrån på Stockholms Central. Den digitala tekniken har för övrigt gjort det både billigare och lättare att ge ut böcker. Många små bokförlag har växt som svampar ur jorden under de senaste åren.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Absolut. Det finns många. Jag hade gärna skrudat mig i Dan Browns kläder och skrivit Da Vinci-koden. Det är, tycker jag, en underbar mix av fakta och fiction som slaktar många heliga kor, sätter läsarens kritiska förnuft på prov och väcker intresse för historia. Ett par andra kioskvältare som jag gärna skrivit är Dan Josefssons och Hannes Råstams avslöjande böcker om det intellektuella och rättsliga haveri som gjorde Quick-skandalen möjlig. De två författarna avslöjar blinda fläckar och svarta hål i vårt samhälle som på många sätt kan jämföras med Fallet Engeström.

 

Månadens medlem juni 2015: Kristina Östberg

Kristina ÖstbergHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Kristina Östberg Eriksson och har arbetat med organisations- och chefsfrågor och som leg psykoterapeut. Sedan millenieskiftet är jag egen företagare – det bästa jag har gjort. Min livskamrat författaren Lasse Eriksson dog mitt i slutskrivandet av den bok som vi samarbetade om. Nu efter 4 år har jag energi att slutföra och ge ut den.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Mycket meningsfullt och spännande. Titeln är Krigets kod och kärlekens. Den handlar om Britta Östberg, läkare, och Arne Beurling, matematiker och kryptoforcerare. Min faster och farbror. Den offentliga delen av Beurlings liv, att han knäckte tyskarnas koder under kriget, är känd, men inte deras privatliv. Minst lika passionerat och turbulent.

Vad utmärker dina böcker?
– Jag skriver inom två olika områden. Fackböcker (Mobbning på arbetsplatsen – konsten att slå tillbaka med hedern i behåll” och “dokumentärromaner” (trilogin om tre kvinnliga pionjärer, där Krigets kod och kärlekens är den sista och avslutande delen).
Helt olika språk men researchen är densamma.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Två böcker:
Dels Boken om Gerda – den andra delen av trilogin. Min farmor Gerda Östberg var den första gifta kvinnan som disputerade i Sverige, den åttonde kvinnan. Hon är genom Lasses research och våra samtal inskriven i Uppsala universitets historia. Dels Mobbningsboken som har betytt mycket för de utsatta, för chefer och de som vill förstå mer om fenomenet mobbning.

Varför skriver du fackböcker?
– Jag tycker att det finaste som finns är att vidarebefordra sin kunskap.

Vad skriver du på just nu?
– Jag gör det sista på Krigets kod och kärlekens.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Vaknar kl 7.00. Skjutsar ofta barnbarnen till dagis – det är ett bra sätt att påbörja dagen. Jag har ett arbetsbord i mitt kök där jag sitter och tittar ut på baksidan av Prinshuset. Jag korrekturläser, kollar uppgifter, ringer. Dricker the. Dagdrömmer. På eftermiddagen går jag till Actic och tränar. Jag läser mycket.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Jag gillar researchen bäst. Det svåra är att kunna korta ner det och att det blir förståeligt. Att inte ta med allt. Att skriva är nästan jobbigare än att föda ett barn.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag är förtjust i fakta och historia förutom biografier. En bok som har betytt mycket för mig är Don Nathansons bok Shame and pride. Han har disputerat och forskat på affekten skam, en olustig men viktig känsla för att vi ska kunna vara sociala varelser.

Vad tycker du om biografins ställning i Sverige i dag?
– Det som säljer är biografier om kända människor, till exempel idrottare. Det lockar alla sorters människor. Jag tror att biografier står sig bättre än skönlitteratur.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Jag älskar kartböcker, särskilt de som beskriver städers utveckling. Jag skulle vilja ha gjort en bok om Uppsalas gatunät från olika epoker. Hur det har ändrats, byggts om, stängts av. Vilka människor som levde i kvarteren. Yrken. Ekonomiska förhållanden. Jag vet inte om den boken finns.

 

Månadens medlem maj 2015: Lars Lambert

LLBild713Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag har sen jag kom till Uppsala på 1960-talet varit verksam som författare och filmare, vilket resulterat i ett antal böcker och filmer i skilda genrer, under senare år mest upsaliana.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Min senaste bok, Sett, hört, skrivet, är ett urval krönikor från Upsala Nya Tidning åren 1998-2008, snapshots eller vykort från återkommande resor till bl.a. London, Berlin, Venedig. Att skriva krönikor var liksom resandet lättsamt och lustfyllt, vilket jag påmindes om när jag nu gjorde urvalet.

Vad utmärker dina böcker?
– Svårt att hitta något övergripande eftersom de är så olika och tillkomna under lång tid, ett par tre romaner, ett par deckare, en barn- o en ungdomsbok, ett antal fackböcker.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Ett svar kunde vara den första och den senaste. Att komma ut med en bok i sena tonåren var en upplevelse och kanske livsavgörande, på gott och ont. Uppsalaböckerna har med sin karaktär av lokalhistoria lång livslängd, vilket är roligt.

Varför har du övergått från att skriva romaner till facklitteratur?
– Jag gick från skönlitterärt skrivande till film för många år sen, gjorde som frilansare ett antal dokumentärfilmer under tjugo års tid, de flesta visade i SVT, många konstnärsfilmer. Ett filmprojekt på 1990-talet ledde i sin tur till de lokalhistoriska projekt jag sedan sysslat med, arkitektur, stadsbild, fotografer, etc.

Vad skriver du på just nu?
– Jag har ett par projekt på gång, men försöker att inte tala alltför mycket om saker på förhand.

Hur ser en vanlig arbetsdag?
– Ingen dag är den andra lik. Jag har aldrig lyckats skaffa mig några fasta vanor eller rutiner.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Det brukar ge sig självt och växlar från fall till fall. Växelbruk är bra, det ena övergår ofta i det andra.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag tänker kanske hellre i termer av läsupplevelser och det skulle bli en lång uppräkning som kanske började med Greven av Monte Cristo och pågår ett halvsekel senare någonstans mitt i Knausgård, en bra bit från mitt eget knåpande.

Vad tycker du om krönikeskrivandets ställning i Sverige idag?
– Ingenting, men har förstått att genren är närmast oöverskådlig och mycket varierande i kvalitet.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Varför bara en? Jag hade gärna varit författare till i tur och ordning Iliaden, Candide, Krig och fred, Brott och straff, Ulysses och Resa till nattens ände. Och några till.

 

Månadens medlem april 2015: Mohamed Omar

Antikalifen läser stor bok 1Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Mohamed Omar och är född och uppvuxen i Uppsala. Jag är poet har gett ut flera diktsamlingar. År 2013 gav jag ut Skymning öfver Upsala och i år Natt öfver Upsala. Jag har också gett ut en upsaliensisk detektivnovell – en professor i egyptologi och hans assistent löser en mordgåta. Den heter Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Det känns roligt. Jag har arbetat med den i ungefär två år. Manus var mycket större, men jag har tagit bort rätt mycket. Jag kanske tar med det i kommande böcker. Jag vill inte att mina böcker blir för tjocka, då är risken större att de inte blir lästa. Så är jag själv nämligen; jag undviker tegelstenar.

Vad utmärker dina böcker?
– Mina dikter är ganska icke-lyriska. De liknar i stället en blandning av noveller och essäer. Jag fick idén till hur de skulle se ut av Jesper Svenbro, en poet jag beundrar. Men hans är dikter är sällan längre än två sidor. Så läste jag några lättlästa romaner med ojämn högermarginal. Det var så jag ville ha mina dikter! Luftiga sidor, en koncentrerad berättelse.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Den senaste är alltid den betydelsefullaste. Och den bästa. Men den kommande blir ännu bättre! Så tänker jag varje gång: att jag ska överträffa mig själv.

Varför skriver du blandade genrer?
– Jag tycker mycket om Sherlock Holmes och jag ville skriva en liknande berättelse i Uppsalamiljö. Då blev det en novell.

Vad skriver du på just nu?
– En ny diktsamling förstås. More of the same. Den som har läst Skymning öfver Upsala och Natt öfver Upsala kommer att känna igen sig. Jag håller också på med en ny upsaliensisk detektivnovell som ska heta Den siste Sturen. Som namnet antyder har den något med Sturemorden att göra.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag går upp klockan sex varje dag, äter frukost och förbereder mig. Sedan tar jag bussen till Engelska parken. Jag sitter i läsesalen på Karin Boye-biblioteket hela dagen. När jag inte skriver på mina skönlitterära böcker studerar jag eller går på föreläsningar. Jag gör också research, skriver artiklar och blogginlägg. Och så facebookar och twittrar jag.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Mina dikter är speciella på sätt att de kräver en hel del research. Inspirationen utgör en mycket liten del. Jag bestämmer vad jag vill skriva om och så börjar jag läsa på och medan jag läser gör jag anteckningar, vilka efter en del bearbetning blir till en dikt. Det är ungefär som att skriva en uppsats med den skillnaden att man får hitta på!

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Bland nu levande svenska poeter tycker jag att Jesper Svenbro är bäst. Hans dikter är berättande snarare än lyriska. I övrigt är jag väldigt inspirerad av populärkultur, som Star Wars och Indiana Jones. Hollywood helt enkelt. Det märks också i mina dikter. Jag tycker mycket om den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft. I min senaste bok, Natt öfver Upsala, har jag inspirerats av stämningen i hans berättelser.

Vad tycker du om poesins ställning i Sverige i dag?
– Poesin är helt marginaliserad. Det beror mycket på att den poesi som skrivs är ointressant och tråkig. Folk vill inte läsa den. Poeterna behöver rycka upp sig! Jag gör så gott jag kan, men det är inte många som vill läsa mig heller.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej, faktiskt inte. Jag tycker alla böcker jag läser saknar något. Det är det som tvingar mig att skriva egna. Sen blir inte mina heller perfekta. Det är alltid någon brist i dem.

 

Månadens medlem mars 2015: Cajsa Mitchell

Hej Månadens medlem skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag har varit översättare av främst skönlitteratur men även en rad faktaböcker sedan 1986 och är sedan 1989 medlem i Författarförbundets översättarsektion. Samtidigt med översättandet har jag varit lärare på Fyrisskolan och Katedralskolan här i Uppsala men har sedan 2005 i stort sett enbart ägnat mig åt översättande.

Du är aktuell med översättning av en ny bok, så hur känns det?
– Det känns bra. Det är alltid härligt att vara klar med ny översättning. Spännande och för det mesta roligt att se den svenska utgåvan, väga den i handen, läsa omslagstexten.
Lättnaden, som det också alltid är förenat med, har varit särskilt påtaglig efter översättningen av Guantánamo – en dagbok. Det är en stark berättelse som innehåller mycket värme och faktiskt humor, men den har bitvis varit nästan outhärdlig att arbeta med. Författaren har under åren på Guantánamo utsatts för många olika former av tortyr, däribland isolering, fysisk misshandel, sexuella förödmjukelser, dödshot, skenkidnappning och utlämning. Jag har våndats mycket och gråtit mycket över Mohamedou Ould Slahis belägenhet förstås, men också över min uppgift att tvingas finna de exakta, adekvata svenska formuleringarna för de övergrepp som författaren beskriver – och då gör han det ändå så väldigt återhållsamt.

Från vilka språk översätter du och varför dem?
– Från engelska och norska, två språk som jag utsatts för och utsatt mig för under olika perioder i livet.

Vilken av de böcker du har översatt har störst betydelse?
– Det beror på vad man menar med ”har störst betydelse”. Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin är utan tvekan den som lästs av flest människor. Den har sålts i flera miljoner exemplar över hela världen, lästs, diskuterats, förfasats över – och filmatiserats. Den har onekligen berört enormt många människor.
Den bok som har störst betydelse för mig själv är – inte oväntat – den jag har mest aktuell. Just då är den det allra viktigaste, det som har min fulla uppmärksamhet. Jan Stolpe sa en gång att ”översättare är oerhört lojala med sina författare”, och så är det verkligen. Det handlar ju om att höra det som faktiskt står skrivet, lyssna, få tag på rösten, tonen, avsikten med just det ordvalet i just den meningen. Och lojalt anstränga sig för att överföra det till svenska.

Varför är du översättare?
– Svårt att svara på. För att jag inte kan låta bli. För att det är spännande och svårt och roligt. Det är en form av problemlösande som på ett alldeles särskilt sätt, och hela, hela tiden, är meningsfullt och lustbetonat. Ja, så är det. Det handlar om lusten till ord och språk. För mig är översättning en kreativ process som egentligen lättast låter sig beskrivas i musikaliska termer – överföring, transponering, tolkning, ton, rytm, klang, gehör, valör.

Vad jobbar du med just nu?
– Just nu sitter jag med sista korrläsningen av en psykologisk thriller som utspelar sig på de inre Hebriderna. Och så översätter jag för allra första gången en deckare. Svårare än man kan tro! Där är det andra toner!

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag är ganska disciplinerad men gillar att ta det lugnt på morgnarna. Jag sätter mig vid datorn först klockan nio, jobbar sedan koncentrerat fram till lunch, och fortsätter i regel fram till fyra-fem-tiden.

Hur hanterar du översättandets växelspel mellan research och skrivande?
– Redan på ett tidigt stadium börjar jag fundera över var jag ska hitta proffs på sådant jag inte själv kan ta reda på, som vapen, tennis, kirurgi, snookerregler, knark, cancer, terrororganisationer, dialekter i Afghanistan, marina förhållanden utanför den skotska kusten, eller vad det nu kan röra sig om. Just nu jagar jag kriminalare. Med Guantánamo – en dagbok uppstod en oväntad svårighet: projektet var hemligstämplat ända fram till den 20 januari i år. Absolut ingen utanför förlaget, utom min man, visste vad jag höll på med. Vanlig research var därför inte tillåten och det dröjde till sent på hösten innan förlaget förmedlade en kontakt med en jurist på Amnesty som jag kunde anlita för förkortningar, juridiska instanser och diverse fängelsebyråkratiska begrepp i den omfattande notapparaten.

Vilka översättare inspirerar dig och varför?
– Översättare som inspirerar mig är förstås de som jag beundrar: Jan Stolpe för hans gränslöst omfattande språkkunskap, Ulrika Wallenström, vars översättningar av Thomas Mann uppenbarar strukturer, variationer och kvaliteter i mitt eget modersmål som jag, förbluffad och tacksam, omedelbart känner igen och berikas i själen av. Joyce Carol Oates med fleras översättare Kerstin Gustafsson och hennes absoluta gehör hör också till mina idoler, liksom Wislawa Szymborskas översättare Anders Bodegård. Imponerar stort gör också, i en annan division, Margareta Eklöf och Jonas Thente, som på ofattbart kort tid, och med stor elegans och exakthet, översätter debattartiklar i DN.

Vad tycker du om översättarens ställning i Sverige i dag?
– För översättare av skönlitteratur är den en smula problematisk. Antalet översättare har ökat det senaste decenniet i och med universitetens översättarutbildningar, samtidigt som förlagen skär ner på antalet översättningar, eftersom dessa är förhållandevis dyra. Det slår ganska hårt mot nyutbildade översättare som har stora studieskulder och ska konkurrera om de få uppdragen och förhandla om de förhållandevis blygsamma översättararvodena.

Finns det någon annan översättares bok som du gärna hade översatt och varför just den?
– När Dag Solstads roman 17:e romanen skulle ges ut 2012 bestämde sig förlaget Ordfront för att ge ut den tillsammans med en tidigare, Elfte romanen, artonde boken, i en samlingsvolym, detta eftersom Elfte romanen utgör första delen på en och samma historia om en och samma person. Tidsbrist gjorde att uppdraget gick till två översättare, mig och Lars Andersson, vilket har resulterat i två sinsemellan väldigt olika översättningar. Jag hade gärna gjort båda.

 

Månadens medlem februari 2015: Christina Wahldén

Foto: Malin Hoelstad

Foto: Malin Hoelstad

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Christina Wahldén, är journalist i botten och skriver också böcker för framför allt barn och unga. I 25 år arbetade jag på Svenska Dagbladet, under tio år var jag kriminalreporter där. Många av mina böcker handlar därför om företeelser som inte alltid är lagliga.
Jag är gift, har tre barn, bor i Uppsala. Gillar trädgårdar. Längtar ständigt till Australien.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Det känns bra, även om det alltid är en oro innan man vet hur den tas emot av läsarna.

Vad utmärker dina böcker?
De utgår ofta från verkligheten. Sedan är själva berättelsen fiktiv. Den skulle ha kunnat hända, men jag tycker att fiktion ger en större frihet än ett dokumentärt berättande. Jag behöver inte ta hänsyn till verkliga personer då. Böckerna utspelar sig för det mesta i nutid. Många av dem har huvudpersoner som är flickor, men att det har blivit är inget jag har tänkt ut i förväg utan det har bara blivit så. Mina böcker är inte så långa, vilket gör att personer som inte gillar att läsa ändå kan ta sig igenom dem.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Det beror ju på vem man frågar. Mina böcker för unga vuxna förknippas ofta med elände och svåra ämnen som sexualbrott, hedersrelaterat våld och självmord.
Jag tänker att den bok som kan få en utsatt person i verkligheten att förstå att andra kan ha varit med om liknande saker tidigare och ändå klarat sig bra har betydelse. Eller om en person som aldrig tidigare har läst en hel bok ändå gör det, då har det också betydelse.
För min egen del är det kanske ändå min debutbok Kort kjol som har haft störst betydelse. Den lyfte frågan om våldtäkt och vems ansvaret är och den har diskuterats av tusentals tonåringar. Trots att den är snart 17 år gammal är det den av mina böcker som lånas ut mest på biblioteket: 2013 lånades den ut 10 000 gånger.

Varför skriver du för unga vuxna?
– Jag gillar det faktum att unga människor inte är färdiga. De är villiga att ompröva både sig själva och andra, de är formbara och öppna för samtal. Det är en dynamisk och nyfiken målgrupp. En dag ska de ta över världen.
Vuxna läsare är kanske mer låsta i vilka de tror att de själva och andra är.

Vad skriver du på just nu?
– Jag har precis lämnat ett manus till en barnbok som kommer ut i vår. Så tvättar jag text till den ungdomsbok som kommer ut i höst. Där prövar jag att byta genre och den nya text jag skriver nu är en andra del till den ungdomsboken. Det låter kanske kryptiskt, men kommer att få sin förklaring i augusti när den första boken kommer ut. Och så har jag några böcker på lättläst svenska som jag håller på och faktagranskar.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag lämnar vårt yngsta barn på dagis, kommer tillbaka hem vid nio och skriver fram till lunch. I bästa fall skriver jag lite till efter lunch och sedan svarar jag på mejl och håller kontakten med skolor som jag ska besöka. På eftermiddagen hämtar jag på dagis. Sedan blir det middag och andra praktiska saker. Ofta sitter jag någon timme på kvällen och svarar på mejl. Men skriva ny text gör jag helst på förmiddagen när jag är pigg.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– När jag fortfarande arbetade som nyhetsreporter fick jag ju researchen på köpet. Då uppstod ofta böckerna ur allt det material som inte riktigt fick plats i tidningen. Även om mina böcker är korta så är de ändå längre än vad en tidningsartikel är. Nu när jag är författare på heltid kan en tidningsnotis fånga mitt intresse. Det händer att jag beställer intressanta domar och läser för att få bättre kunskap om något eller att jag intervjuar någon som har särskilda kunskaper. Sedan när jag ska skriva boken måste jag ändå få allt att smälta samman. Som läsare ska man inte känna några skarvar utan berättelsen måste hänga ihop.
Researchen nu sker ofta parallellt med själva skrivandet. Jag läser ofta fackböcker på kvällen innan jag somnar.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Ofta författare som skriver om verkligheten. Inte sällan författare med en journalistisk bakgrund. De som överraskar mig och berättar saker som jag inte visste tidigare. De som öppnar världen. På senare år har många författare från Afrika eller Asien blivit framgångsrika. Där får jag besöka miljöer jag inte kände till men samtidigt se att människor är sig ganska lika var de än bor. Bra exempel på det är Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, Khaled Hosseini från Afghanistan, Kiran Desai från Indien och Julie Otsuka från USA men med en familjebakgrund i Japan.
Skriver man för unga är JK Rowling omöjlig att komma runt. Hon har fått miljoner barn att ligga vakna på nätterna och läsa tegelstenstjocka böcker om en liten pojke med magiska krafter. Så barn kan läsa om de vill, om det är tillräckligt spännande. Hennes vuxenbok Den tomma stolen har ett otroligt starkt socialt patos som gör den till plågsam men viktig läsning. Det är återkommande teman hos henne om utsatta barn som samhället inte förmår skydda. Där känner jag väl igen en del av mina egna berättelser.
Ibland behöver man också tröst när man arbetar med mycket elände. Då kan man behöva vänliga berättelser som Alexander McCall Smiths böcker om Mma Ramotswe i Botswana. Jag gillar miljöskildringen som inte är ett dugg exotiserande trots att det hade kunnat vara lockande.
En annan stor inspiration är dramatiker och hur de skriver. Bäst i branschen är förstås Mr Shakespeare. Både språkligt men också hur han hanterar intensiteten i det han berättar: går in i scenen så sent som möjligt och lämnar den så tidigt han kan, för maximalt driv framåt. Där kan man lära sig mycket rent dramaturgiskt.
Svenska dramatiker som betytt mycket för mig är förstås Lars Norén och Kristina Lugn. Helt olika, men ändå suveräna.

Vad tycker du om ungdomsbokens ställning i Sverige i dag?
– Den har en sorgligt svag ställning. En förändring till det sämre som har skett under det senaste decenniet är att de flesta redaktioner inte längre har regelbunden bevakning runt ungdomsböcker (samma sak gäller för barnböcker). Utrymmet och skribenterna har skurits ner, delvis på grund av de förändringar som media genomgår. Ungdomsböcker blir sällan eller aldrig recenserade av professionella kritiker. Där har i stället bokbloggare stigit fram, men de har väldigt skiftande kvalitet.
Jag retar mig på vuxenvärldens förvåning och upprördhet över att barn och unga har så dålig läskunnighet och läsförståelse idag. Hur kan vi vara så förvånade när vi hela tiden visar unga att de inte är viktiga och att deras böcker inte är viktigt? Det är ju till exempel inte ovanligt att kritiker som skriver om barnböcker har som främsta merit att de har barn själva. Det ger ett okritiskt och okunnigt perspektiv.
SVT:s Babel har på senare tid fått kritik för att de nästan aldrig diskuterar barn- och ungdomsböcker, undertexten är att sådana böcker inte är fina eller viktiga nog. Röster har höjts för ett helt egen Babel för barn- och ungdomslitteratur, det tycker jag vore på sin plats. Det skulle bredda tilltalet och också höja nivån på samtalet om vad böcker för barn och unga är eller kan vara.
Man kan också fundera på hur det är möjligt att Augustpriset har en och samma kategori för barn- och ungdomsböcker i stället för att dela dem i två. 2014 var fem av sex nominerade bilderböcker men segraren var en ungdomsbok. Det är inte rättvist för någon. Också när man tittar på bevakningen av Augustpriset visar att vuxenkategorin får nästan allt utrymme, medan fackbok får lite mindre och barn- och ungdomsböckerna ofta bara får några rader.
Under bokmässan 2014 hade Dagens Nyheter en stor nyhet om att bokbranschen gick väldigt dåligt och att försäljningen hade gått ner. Rubriken löd ”Säljras för böcker”.
I textens allra sista mening står dock följande: ”samtidigt som den totala bokförsäljningen minskade med 5,4 procent ökade försäljningen av barn- och ungdomslitteratur med 7,9 procent.”
En talande bild av värderingen av barn- och ungdomsböcker. DN:s text hade alltså kunnat vändas om helt och hållet och i stället handlat om hur försäljningen ökat.
I slutet av januari 2015 kan man dock läsa följande rubrik i DN:
http://www.dn.se/dnbok/okad-forsaljning-av-barn-och-ungdomsbocker/
Försäljning av böcker för barn 9–12 år ökade med drygt 19 procent förra året. Den kraftiga ökningen beskrivs endast i en kort notis.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Haha, ja, det gör det förstås! Jag hade väldigt gärna skrivit Boktjuven, den tycker jag mycket om. Men nu är den av Markus Zusak.
Eller vilken bok som helst av Tim Winton, han är en australisk författare verksam i västra Australien som skildrar havet på ett makalöst sätt. En favorit är Blueback, om en pojke och en mytisk stor fisk.
Två andra titlar som jag gärna hade skrivit är The Secret Gardener och Tinker, Tailor, Soldier, Spy. John le Carré får en att känna sig smart som läsare. Jag gillar sättet som han skildrar internationella relationer och hemliga agendor på.

 

Månadens medlem januari 2015: Bo Gustavsson

Flytt TegE&#768_ rgatan, mammas dˆd o begrav, Karins60 A&#770_ r, so (102)Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag ser mig främst som poet, även om jag sysslat mest med att skriva essäer senaste åren. Jag är också översättare och kritiker.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– En stor LÄTTNAD! Det är en lång process innan en bok ser dagens ljus. Jag önskar min nya essäbok lycka till i livet (om det finns något liv efter utgivningsdagen).

Vad utmärker dina böcker?
– Alla mina böcker kretsar kring samma tematik. Vad det är överlämnar jag åt läsaren att avgöra.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Störst betydelse har den bok som jag skriver på just nu. Så är det för de flesta författare.

Varför skriver du poesi och essäer?
– Det är två sidor av samma kreativa process. Genom att skriva dikter behandlar jag en viss tematik på ett subjektivt sätt medan jag genom att skriva essäer behandlar samma tematik på ett objektivt sätt.

Vad skriver du på just nu?
– Just nu jobbar jag på flera projekt. Dels skriver jag på ett diktmanus om en resa till Berlin och dels går jag igenom sista delen av min essätrilogi. Funderar också på en pjäs.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– En vanlig arbetsdag cyklar jag till Carolina och sitter och jobbar ett par timmar vid mitt forskarbord i sal B. När jag kommit hem, skriver jag ner dagens skörd på datorn.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– Allt mitt skrivande planeras noga och kräver research. Mina projekt bygger på 96 % arbete och 4 % inspiration.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– För varje nytt projekt väljer jag ut en författare som får inspirera mig. Inför min resa till Berlin läste jag Sebald och lät mig inspireras av hans kortdikter bestående av en enda mening. Sedan skrev jag ett tjugotal sådana Sebaldmeningar under vistelsen i Berlin.

Vad tycker du om poesins ställning i Sverige i dag?
– Poesin har alltid befunnit sig i marginalen och kanske trivs den bäst där. Poesin är en tålig och seg planta och den ska väl också överleva hotet från dagens kändiskultur.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Nej.

 

Månadens medlem december 2014: Anna Ehn

Foto: Nina Leijonhufvud

Foto: Nina Leijonhufvud

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
– Jag heter Anna Ehn och är författare och journalist, bosatt i Uppsala. Jag debuterade 1995 med romanen ”Vårfrost” och har sedan dess gett ut ytterligare fem böcker. 2015 kommer två delar till i barnboksserien om Sally, som jag skriver tillsammans med författaren Mia Öström och med illustrationer av Jenny Karlsson.
Jag gillar att vandra, dyka och läsa. Och så är jag anställd på Upsala Nya Tidnings kulturredaktion.

Du är aktuell med en ny bok, så hur känns det?
– Roligt! Att ge ut en bok är alltid nervöst, och man känner sig pirrig men också hudlös och sårig. Men den här gången, med barnboken ”Stjärnklart, Sally!”, har det varit mindre påfrestande och mer just roligt. Det beror dels på att vi är två textförfattare och en illustratör, alltså tre upphovsmän, som så att säga delar på bördan och glädjen i publiceringen. Dels på att hela processen runt boken varit lustfylld, vi har haft kul när vi har skrivit och den känslan lever kvar i mig.

Vad utmärker dina böcker?
– Jag har skrivit olika typer av böcker och texter; tre romaner, en bilderbok, en kapitelbok och en reportagebok, samt noveller. Jag skriver för vuxna, för unga och för barn.
Men ett återkommande tema är flickor i tonåren, eller i gränslandet mellan barn och tonår. Jag intresserar mig för identitet, hierarkier och statusförskjutningar. För relationer. För prestationskrav. För synen på jaget, ofta kopplad till synen på kroppen. Jag vill om och om igen gå in i flickans värld, som jag tycker är fascinerande, otäck och spännande, och som rymmer oändligt många berättelser. Och jag hoppas att mina romaner (det är främst i dem som jag rör mig i den nämnda tematiken) också säger något om vår tid, vårt samhälle och synen på flickor och flickors handlingsutrymme. Fast om jag lyckas med det, är förstås upp till andra att bedöma.
När jag debuterade med ”Vårfrost”, som handlar om 11-åriga Klara som blir svårt anorektisk, fick jag höra att det redan fanns ”så många ätstörningsböcker”. Alltför många. Folk var trötta på böcker om krånglande flickor som inte ville äta! Och jag skämdes förstås, för att jag valt att skriva just den tjatiga berättelsen, och varit så där ”navelskådande” som man inte fick vara. Den där skammen bar jag med mig länge, och den hindrade mig i skrivandet (trots att jag snart insåg att de hade fel, det fanns inte så många berättelser.) Jag skulle minsann aldrig mer vara så där tjejigt patetisk igen. I dag tänker jag tvärtom. Skammen jag kände då, är nu en sporre att fortsätta. En indikation på att jag var något viktigt på spåren, något som man inte fick prata om. Så nu säger jag till mig själv: Utmana normerna. Utforska vidare. Skriv mer om flickornas världar – och varför inte om ätstörningar?

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
– Tveklöst ”Vårfrost”. Det kom 1995 och är fortfarande utlånad och läst vilket är fantastiskt. En debutroman är förstås också betydelsefull eftersom den är första steget in i den litterära världen. ”Vårfrost” är också betydelsefull för mig eftersom den tillkom med en oförskämd lätthet. Språket och intrigen fanns där på ett självklart vis, och att få ha upplevt det kan liknas vid lycka.
Dessutom, vilket jag utvecklar i mitt svar till frågan ovan, har ”Vårfrost” tvingat mig till förtydliganden vad gäller skrivandet, inför mig själv. Vad vill jag, och varför?

Varför skriver du för barn och unga?
– Tja, varför inte? Lika gärna och av samma skäl som jag skriver för vuxna. För att jag vill berätta angelägna, svarta, oroande, humoristiska eller på andra vis pockande berättelser. För att jag vill undersöka något som hänt i livet, mitt eget eller andras, synliggöra och komplicera och förstå. För att jag älskar språk, ord, text, och utmaningen i att söka det exakta uttrycket, och den elegantaste, mest sanna formen, för varje enskild berättelse. Generellt ogillar jag att tänka i ålder, och att försöka ”rikta” en berättelse mot en viss målgrupp. Det känns begränsande och något som jag som författare vill försöka bjuda motstånd mot. Min bilderbok ”Pelé, Kaká och jag” (med illustrationer av Sara Gimbergsson) från 2013 är just ett sådant försök. Där vill vi tänja på gränserna för vad en bilderbok får vara och gestalta, och menar att den lika gärna kan läsas av vuxna.
Samtidigt är jag förstås medveten om att en sexåring, en trettonåring och en trettioåring har kommit olika långt i sin läsning, och behöver olika typer av texter. Och att åldersindelningen ur det perspektivet kan fylla en orienterande och viktig funktion.
Dessutom: i serien om Sally skriver vi just en ”åldersinriktad” text, för barn som håller på att lära sig läsa, eller som just knäckt koden. Och det har varit spännande på andra vis, att inom en tydlig ram försöka skapa det unika uttrycket och språket för just den här berättelsen.
Men jag tycker att det är viktigt att problematisera den gängse synen på vad barn förväntas klara av i olika åldrar, och vad det i sin tur innebär för författaren. Att ifrågasätta varför bokutgivningen ser ut som den gör, och vilka mekanismer som styr.

Vad skriver du på just nu?
– Inte helt förvånande med tanke på vad jag skrivit ovan, rör jag mig återigen bland mina flickor. Exakt hur berättelsen kommer att utveckla sig är för tidigt att säga – den är fortfarande i det krängande stadiet, med en mängd möjligheter men också osäkerheter och, ibland, även misströstan. Det är lätt att bli otålig, att vilja veta saker om texten, komma framåt, vara effektiv, knyta ihop, blir klar – men det finnas många poänger i att våga vänta, och vänta in. En klok författarvän sa till mig en gång att skrivandet handlar om att öppna dörrar, in i olika rum av sig själv och världen och ibland även ut i tomma intet. Jag håller väl på just nu och rycker i olika dörrar och ser om det finns något bakom.
Dessutom skriver jag och Mia Öström fler böcker om Sally. Det är fortfarande en väldigt lustfylld process, och utmanande på så vis att vi försöker vara roliga. Humor är svårt! Men det underlättar att vara två – står det still hos mig, finns Mia där och snitsar till det hela.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– En ideal skrivdag går jag ner i källaren i vårt hus, sätter mig i sängen där med datorn i knäet och papper utspridda runt omkring. Jag arbetar helst på förmiddagen och aldrig mer än tre timmar, ofta mindre. Det låter lite, men är för mig en förutsättning för att behålla glädjen och koncentrationen i skrivandet. För stort beting ger mig prestationsångest, och allt blir snabbt tråkigt och tungt. Så jag försöker skapa en god, överkomlig ordning för skrivandet, med tid på dagen även för vila och avkoppling – vilket i sin tur är avgörande för att idéerna ska komma. Visst måste man nöta på för att det ska ”bli något”, men för mycket nötning är förödande, åtminstone för mig.
Läsning är förstås också en viktig del i arbetsdagen, och gärna promenader.
Självfallet har olika böcker sina olika processer, och processerna har också olika stadier, som kräver olika typer av insatser. Men oavsett stadium försöker jag värna om skrivglädjen.
Ett stort antal arbetsdagar tillbringar jag också på UNT, och då skriver jag ingenting skönlitterärt.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
– De romaner och berättelser jag hittills skrivit har krävt väldigt lite research. I den mån jag gjort research har det handlat om att resa till de platser och miljöer jag använt.
Däremot hanterar jag andra typer av växelspel, till exempel mellan arbetet på UNT och skrivandet, och även mellan olika typer av skrivande. Att arbeta heltid på UNT och skriva (och ha barn) har aldrig fungerat för mig. Jag har skrivit under perioder av tjänstledighet, eller deltid. Just nu arbetar jag deltid.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
– Jag kan bli våldsamt inspirerad av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Något i hennes fria, pulserande sätt att berätta, lockar mig att själv skriva. Kanske visar hon på möjligheterna och kraften i språket, jag vet inte.
En annan författare som har varit viktig för mig i skrivandet är Märta Tikkanen. Jag minns när jag läste ”Århundradets kärlekssaga”. Jag gick då på skrivarlinjen på folkhögskolan på Biskops Arnö och hade just börjat fundera på om jag möjligen skulle kunna försöka mig på att skriva en roman. ”Århundradets kärlekssaga” är en stark, svart och poetisk gestaltning av ett liv, en kris, och jag, som just då sökte ett sätt att berätta om ett svårt tillstånd, fick en sorts insikt om att jo, det är möjligt, så här kan man göra. Det inspirerade mig att prova, och det försöket blev så småningom ”Vårfrost”.
Jag måste förstås också nämna den nyzeeländska författaren Janet Frame, som jag ofta återkommer till. Hennes självbiografiska trilogi ”Till landet är”, ”En ängel vid mitt bord” och ”Sändebud från spegelstaden” lockade mig en gång att resa till Nya Zeeland, och själv se och uppleva den trakt och det landskap hon beskrev. Janet Frames prosa är klar och enkel, kraftfull utan stora åthävor. Och hon skriver om svåra ämnen med en sorts lågmäld, svart humor som tilltalar mig. ”Ansikten i vattnet” är en annan favorit i hennes produktion.
En svensk författare som inspirerar mig är Katarina Kieri. Hon rör sig fritt mellan olika genrer, närmar sig sina ämnen med ett tilltalande allvar och vågar skriva på en enkel, självklar prosa.

Vad tycker du om barnbokens ställning i Sverige i dag?
– Oj, det här är en stor och komplicerad fråga som andra kan besvara bättre än jag. Men okej då, några tankar. Generellt anses barnboken, och barnkultur mer allmänt, ha låg status i vårt samhälle. Det stämmer säkert. Barn har ingen makt, och dessutom är det en majoritet kvinnor som arbetar med barnkultur, vilket har en tendens att sänka statusen. Möjligen dras också barnboken med ett begränsande pedagogiskt bagage. Den ska gärna fylla en funktion, i stil med att barn ska lära sig läsa, eller uppfostras på något vis genom läsningen. Och så detta med åldersindelningen, att så mycket handlar om att anpassa böckerna efter ålder och kön.
Samtidigt tycker jag mig se en enorm kreativ kraft inom barnboksfältet. Inte minst gäller det bland bilderboksskaparna. Det finns en lång rad svenska fantastiska illustratörer och författare, som utmanar normer och gränser med sina texter och bilder och som utvecklar formen. Eva Lindström, Sara Lundberg, Emma Virke, Anna-Clara Tidholm, Sara Gimbergsson är bara några exempel. Internationellt finns ju Shaun Tan, Kitty Crowther, Gro Dahle och Svein Nyhus, Oscar K, Isol. Och många fler. I det här sammanhanget är ju priser som Alma-priser viktiga för att göra författarna kända för en bredare krets, och i förlängningen höja barnbokens status.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
– Många! Mia Öströms ”Den du söker finns inte här”, Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Och så önskar jag att jag någon gång i livet lyckades skriva en myllrande roman, med många perspektiv och en vindlande intrig, så som Oates gör i exempelvis ”Vi är familjen Mulvaney”, ”Dom där”, ”Fallen” och ”Blond”. Jag fascineras av prosa som flödar – även om jag själv ofta skriver ganska stramt och återhållet, eller just därför.

 

Månadens medlem november 2014: Lars Sund

Lars Sund / Photo by Cata PortinHej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag heter Lars Sund och är född och uppvuxen i Jakobstad i Finland. Flyttade hit till Uppsala för 35 år sen. Är gift med Gudrun och har en son och två barnbarn. Jag har arbetat som journalist i Finland och Sverige och är sedan slutet av 1990-talet författare på heltid.

Du är aktuell med en ny roman, så hur känns det?
Som vanligt är det mycket roligt och lite pirrigt och väldigt ansträngande. Mottagandet av den nya romanen ”Tre systrar och en berättare” har överlag varit mycket bra, det positiva överväger i de flesta recensionerna och jag har hunnit få en hel del läsarrespons. Det har blivit framträdanden på bokmässor i Sverige och Finland, och nu i november har jag en hel del nya författarbesök inbokade.

Vad utmärker dina böcker?
Det är väl epiken – jag är berättare i själ och hjärta.

Vilken av dina böcker har störst betydelse?
Det där är ingen lätt fråga! Brukar besvara den med ett lakoniskt: den senaste boken!

Varför skriver du skönlitterärt?
Mitt behov av att berätta!

Vad skriver du på just nu?
”Tre systrar …” ska få en fortsättning, jag arbetar med research för den just nu.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag försöker hålla regelbundna arbetstider och är lycklig nog att ha del i ett kontor i Uppsala. Dit går jag vid åttatiden på morgonen. Jag brukar skriva till fram på eftermiddagen med ett avbrott för lunch. Målet är att åstadkomma minst en A4 användbar text varje dag.

Hur hanterar du författandets växelspel mellan research och skrivande?
Research- och skrivperioderna är i mitt fall i allmänhet åtskilda – men visst händer det att jag under skrivandets gång upptäcker att jag måste kontrollera någonting speciellt. Det känns inte som något större problem. Jag har bokhyllorna fulla av referenslitteratur och österbottnisk lokalhistoria. Och nätet har ju underlättat researcharbetet enormt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Hade som ung många förebilder: Sven Delblanc, Gabriel García Márquez, Günther Grass, Selma Lagerlöf, Eeva Joenpelto, Kjartan Fløgstad … Epik, magisk realism och allsköns barocka experiment tilltalade mig. Numera kan jag inte påstå att jag har några författare som inspirerar mig, jag läser gärna dem som skriver helt annorlunda än jag – favoriten för närvarande är Sjón, som kan kallas minimalist.

Vad tycker du om romanens ställning i Sverige i dag?
Romanen är väl den genre som klarar sig allra bäst och får mest uppmärksamhet i media och bland läsarna. Värre är det för novellen, poesin och estetiken.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Det skulle väl vara ”Hundra år av ensamhet” …

En reaktion på “Månadens medlem

  1. Pingback: Jag är månadens medlem i Uppsala författarsällskap | Nya Il Convito

Kommentarer inaktiverade.